Tillbaka till det norrbottniska ljuset
Iris Rönnqvists utställning domineras av fyra färger; rött, blått, gult och grönt. De är de norrbottniska färgerna menar hon. Efter många år nere i Skåne har hon återvänt till norr. "Jag kände att det var här jag hörde hemma".
Foto: Pär Bäckström
För ett par år sedan lämnade hon Österlen tillfälligt för att hon blivit inbjuden att ställa ut i Älvsbyns konstgård - den första utställningen i Norrbotten på många år. Och plötsligt grep något tag i henne.
- Jag ville inte åka hem helt enkelt. Jag kände att det ändå var här jag hörde hemma. Jag blev nästan gråtfärdig när jag såg platserna där jag bott. När man blir äldre behöver man känna sina rötter, berättar Rönnqvist.
Snabbt köpte hon och sambon ett hus i Stockfors utanför Älvsbyn för att ha som säsongsboende först och främst . Men väl hemma i Österlen kändes det som att hon befann sig på fel plats. Och när drömhuset i Öjebyn blev till salu bestämde paret sig. Det skulle bli Norrbotten.
- Min sambo är gammalt sjöfarare så han har ju varit här uppe i alla hamnar. Och nu trivs han jättebra, säger Rönnqvist.
Att byta ut en 600 kvadratmeter stor ateljé med bostad i konstnärsmekkat Österlen mot ett snickarglädjeprytt hus med loge i Öjebyn var ingen stor sak, menar Rönnqvist.
- Alla stockholmskonstnärer flyttar till Österlen och pratar om "ljuset", men en sak säger jag - det är samma ljus som i Skagen och vid Lofoten. Ljuset som finns i Norrbotten finns ingen annanstans. Det är distinkt och påtagligt.
i Öjebyn har hon förvandlat den stora logen av sten till ateljé. Den är trettiofem meter lång, med två våningar och stora fönster med djupa nischer.
- Många av mina besökare kommer inte bara för min konst - utan också för att de vill se huset jag bor i, säger hon och skrattar.
Huset är nämligen välkänt i älvdalen - som "Änglagården i korsningen" med all snickarglädje och utsirade detaljer.
För besök har hon inget emot.
- Det är ju en tradition som är stark i Skåne - vi hade ofta ateljéerna öppna där. Folk åkte runt och tittade och gjorde en "heldag" av att besöka konstnärer. Hade man öppet under en påskhelg kunde man sälja så att man klarade sig hela året, berättar hon.
I Norrbotten kan det förstås vara lite svårare, med de stora avstånden mellan konstnärerna.
- Fast man undrar varför det inte finns mer sådant här ändå - folk tycker väl om konst lika mycket här uppe som i Skåne.
- Däremot kanske det kan vara att det nästan har blivit lite fult att vara kommersiell och tänka på att sälja sin konst. Jag tycker inte att det är fel, och jag är trots allt uppväxt i en socialdemokratisk familj med elva syskon så jag är inte uppfostrad i de barnorna. Men vi konstnärer vill inte alltid närma oss och prata om vår konst. Vi har en vokabulär som ska vara så "fin" och omständig.
Iris Rönnqvist pratar om den konkurrens som ibland uppstår mellan konstnärer, som i alla andra yrken.
- Men jag tänker inte så. Om någon köper en tavla av någon annan så hade de ju ändå inte köpt en av mig. Jag är alltid mån om att göra ett gott hantverk, men sedan är det ju upp till var och en vad man tycker att verket säger till en.
Hantverket - det kan bestå av många olika delar. Iris Rönnqvist målar i olja, akryl och akvarell, skulpterar ibland och använder olika blandtekniker. Men färg måste det vara.
- Jag gör svartvit grafik ibland, men det slutar alltid med att jag handkolorerar den. Jag står liksom inte ut när det inte finns färg, säger hon och skrattar.
Verken som hänger på Galleri Skåda är sannerligen färgsprakande. Men trots intrycket så hävdar Rönnqvist att hon bara använder fem färger; rött, gult, grönt, blått och vitt.
- Det är sant. Jag gillar dem - för det är på något sätt norrbottniska färger. Ibland har jag på mig en samemössa - fastän jag inte är same - när jag föreläser.
Färgerna jobbar hon sedan aktivt med för att få djup i bilderna. Färgläran talar ju om att det finns en slags naturlig ordning bland kulörer och hur de uppfattas tredimensionellt.
- Rött tycker jag allra mest om - jag brukar alltid säga att om man inte har något rött med i en bild kan man alltid göra en röd signatur. Det är den färg som står ut mest och hamnar i förgrunden när man tittar på ett verk. Andra färger, som blått, kan ibland nästan se ut som ett hål i tavlan.
Motiven är blandade, men änglar, människor, fåglar och andra djur återkommer ständigt.
- Fåglarna är speciellt viktiga och jag målar dem ofta med människoögon. För mig är de ganska mänskliga. Ibland tänker jag mig att när en människa dör så blir hon först en fågel och sedan en ängel. Sedan tycker jag om motsatser; ondska mot godhet och glädje mot sorg till exempel.
Inspirationen kommer ofta och hon beskriver den som en lust.
- De flesta konstnärer jobbar liksom jag varje dag. Är det inte skisser, teckningar eller måleri så finns det dukar att spänna eller verk att rama in. Och det är viktigt med lusten. I bland blir måleriet inte alls bra, men då gnetar jag på och målar över. De bilderna blir oftast de bästa, för det tar liksom några bilder innan man kommer loss.
Så jobbar vi med nyheter