Tillbaka till femtiotalets Saga i fantasins Luleå

På Norrbottensteatern råder febril aktivitet. Salong två har gjorts om till en anrik, klassisk teater med röda sammetsdraperiet, guldtofsar och ett gammalt piano med kandelabrar och snickarglädje. Vid pianot sitter Lars Paulin och spelar. För tillfället är han Sagateaterns Errol som underhåller biografipubliken iförd en daterad uniform med revär på byxorna och röd plym i hatten.
I bakgrunden svassar hans syster Ava, spelad av Karin Paulin Ek, omkring - till yrket hårfrisörska men även involverad i teatern. Och i två fåtöljer bland filmrullar och affischer med Clark Gable sitter biljettriverskan Rose-Marie (Sara Arnia) och maskinisten Kalle (Staffan Westerberg) och väntar på barnbarnen.
Allting doftar med andra ord 50-tal. Men när Staffan Westerberg håller i trådarna är det sällan så enkelt.
Det som verkar vara Sagateatern på 50-talet är i själva verket två människor som försöker hålla ställningarna mot den obevekliga utvecklingen. Handlingen befinner sig både på teatern och på den parkering som i dag ligger på platsen. Vad som är verklighet är en tolkningsfråga.
- Jag säger så här; en föreställning är levande och den är här och nu, alltså befinner vi oss i nuet. Jag gör inga övergångar mellan 50-talet och nutiden. Tid överhuvudtaget är inte så intressant för mig - själv är jag gammal men på scenen är jag ett litet barn, säger regissören Staffan Westerberg.

I andra akten byter scenen skepnad och övergår i en mer mental bild av tiden och livet. Kalle och Rose-Marie gör en andlig resa längs Kungsleden med allt vad det innebär.
- Det handlar nog lite om min egen ålderdom - det där att gå Kungsleden i sinnet. Det kan liknas vid en slags livsstig som är ganska munter i början - ungefär som första akten - och sedan blir jobbigare ju längre uppåt mot Kebnekaise man kommer. Det handlar om att orka gå hela vägen.
- Det är lite så med mig - jag börjar med humorn och sedan rycker jag undan golvet för operettpubliken och lurar in dem i sorgen, säger Westerberg och skrattar.

Titeln Glada änkans röv har han hämtat från ett barndomsminne på självaste nämnda Sagateater.
- Den fanns ju i Luleå där Åhléns parkering är i dag och mellan de år då jag var tio och sjutton hade jag mina allra första teaterupplevelser på Saga. Jag minns speciellt en gång då vi satt på första rad då man spelade Glada änkan och huvudrollsinnehaverskan plötsligt släppte sig mitt framför mig. Jag viskade upprört "Pappa, primadonnan fes!" och min far svarade "Håll för näsan och lid". Det har jag lärt mig om teatern; hålla för näsan och lida, säger Westerberg och skrattar muntert.
Men själva huset är också en viktig del av Luleås hsitoria, menar Westerberg som flera gånger hyllat norrbottniska platser i sina pjäser.
- Jag bryr mig om byggnader och gator som fenomen här. Jag började med pjäsen Pite 55 där jag skildrade ett hus fyllt av gamla "dårar" korsade med blivande direktörer och sedan gjorde vi Storgatan. Nu vill jag ta mig an Sagateatern.

Musiken är som alltid en viktig del av Staffan Westerbergs produktioner. Alla skådespelare sjunger i föreställningen och Lars Paulin både spelar instrument och står för en del av den skrivna musiken.
- Staffan använder många gamla låtar i sina föreställningar som han gör nya texter till, men jag har också skrivit en del ny musik. Det mesta i andra akten är instrumental musik - underscoring - med harpa eftersom jag spelar karaktären Harpo.
Musiken han skrivit har lekts fram eller "flummats" fram som han själv skrattande uttrycker det.
- Teatermusik för mig är inget man sitter hemma och skriver. Jag sitter med på scenen från första repdagen istället och försöker fånga en känsla som stödjer texten. Man provar olika saker och ser vad som fungerar, sedan kan man styra upp det hemma i efterhand, säger Paulin.

Skådespelerskan Sara Arnia har blivit Staffan Westerbergs andra halva i radarparet Arnia/Westerberg.
- Vi känner varandra privat, men vi umgås på scenen, säger Westerberg.
- Sara och jag trivs väldigt bra ihop eftersom ingen av oss är någon mjäkig person - det faktum att Sara är långt ifrån mjäkig är nog det jag uppskattar mest hos henne. och så är hon en av de bästa skådespelare jag jobbat med under hela min karriär - och jag har jobbat med ganska många...
Men med på scenen finns även några nya förmågor - fyra elever från Teaterhögskolan i Luleå som spelar barnbarnen som ifrågasätter den fantasibild som mormor och morfar lever i.
- Jag tycker det är jättekul att arbeta med teaterelever men jag behandlar dem inte heller som elever utan som vilka skådespelare som helst. Jag är ingen pedagog själv, men jag kanske kan lära dem andra saker - jag har i alla fall en del kunskaper om livet. Skådespelare är man på något sätt bara om man är riktigt mänsklig - man kan bara spela teater ur sig själv och det försöker jag lära dem, säger Westerberg.

Glada änkans röv kommer att spelas på Norrbottensteatern i Luleå från 20 februari till 13 mars, sedan åker den på turné i länet för att sedan återvända till Luleå den 14 april. Staffan Westerberg hoppas på både skratt och tårar i publiken.
- Jag vill att folk ska tillåta sig att känna. Glädje och sorg hör ju ihop så jag hoppas att publiken ska grina. Det betyder ju både att le och gråta, säger han och blinkar med ena ögat.
Själv har han inte en tanke på att lämna teatern.
- Scenen är livet för mig. Jag brottas med förmaksflimmer som gör mig trött, men på scenen försvinner det och jag känner mig frisk. Jag orkar fortfarande göra teater och jag har fortfarande en jävla lust.

Tillbaka till femtiotalets Saga i fantasins Luleå

Staffan Westerberg återvänder till Luleå och med sig har han ännu en berättelse i bagaget - "Glada änkans röv". Den här gången handlar det om den gamla Sagateatern som inte längre finns. "Jag har fortfarande en jävla lust att göra teater" säger Westerberg.