John Ajvide Lindqvist är Sveriges skräckmästare, omnämnd som ”underbar” av självaste Stephen King. I novellsamlingen ”Våran hud vårat blod våra ben” ägnar han sig åt att i kortform måla upp några av de hemskaste mardrömmar man kan tänka sig. Här finns en modern form av en elak gårdstomte vars intentioner på värsta sätt ställer till det för ett nygift par. Vi möter också en vampyrsmittad lastbilschaufför som åker land och rike kring och skördar offer, en varulv som slaktar gravida kvinnor och stjäl foster, samt en oidentifierbar varelse i en källare.
Novellen som gett samlingen sitt namn, Våran hud vårat blod våra ben, är enligt författaren själv det otäckaste han någonsin skrivit. Här är det en sekvens av pianotoner som låter ondskefulla döda komma till tals och påverka lyssnaren till att utföra otänkbart hemska dåd. Otäckt är det, men om det är författarens läskigaste verk tål att diskuteras. Sammanfattningsvis kan sägas att novellsamlingen så långt är en tilltalande kompott för en skräckfantast.
Att halva boken består av en kortroman kallad Tjärven är däremot inte till full belåtenhet. Det ger ett inkonsekvent intryck och känslan är att det handlar om utfyllnad och att utgivningen möjligen stressats fram. Kan förlaget vara skyldig till detta? John Ajvide Lindqvist berättar i efterordet om bakgrunden till Tjärven, hur han efter romanen Lilla Stjärna var dödstrött på att i psykologisk bemärkelse grotta i människors huvuden, och kände att; ”skulle det grävas i huvuden skulle det vara rent fysiskt”.
Medveten om att detta aldrig kunde bli något litterärt högtstående bestämde han sig tidigt att boken aldrig skulle ges ut i tryckt form. Dock har den nu ändå, efter att i åratal funnits som e-bok, dammats av, och zombierna får sent omsider härja på boksidor av papper.
Författaren behövde uppenbarligen få skriva av sig, och sällan får man uppleva ett sådant frosseri i vidrigheter som när de drunknade i jakten på hjärna (zombiers favoritföda) stiger upp ur havsdjupen och attackerar ett gäng midsommarfirare som blivit strandsatta på den isolerade ön Tjärven. Det blir för mycket till slut, alldeles för fysiskt. Ruttnande lik i all ära, men det räcker att en gång beskriva deras utseende och stank, man behöver inte gång på gång upprepa samma sak. Receptet på en bra skräckberättelse måste innehålla psykologiskt grottande, annars blir det tröttsamt.
Solveig Nordmark