Utan Stig Larssons personliga ethos, grundat på hans långa författar- och dramatikerbana och framskjutna position inom det så kallade kulturetablissemanget skulle texterna i den här manussamlingen te sig kanske inte mediokra, men alldagliga och närmast oviktiga.
Stig Larsson skriver själv i förordet till manussamlingen att texterna använder sig av små gester, och det gör de också. Gestaltningen av karaktärerna framträder först efter att hela pusslet av deras sammanlagda dialogmassa är framlagd.
Att läsa dessa manustexter är som att tjuvlyssna på brottstycken av samtal, men samtidigt är fiktionen alltför uppenbar, vilket kommer sig av att läsaren även får i sig detaljerade anvisningar om vad karaktärerna gör, t ex "stannar upp och tar upp mobilen", och andra regi/film-anvisningar.
Scenerna utspelar sig i en rad vanliga svenska miljöer av typen klassrum, hem, restauranger, i stadsmiljö, men ibland i maktens gallerier och korridorer. Det är i manuset Pjäsuppfattning som det senare används, och där syftet med texten är tydligare.
Jag nämnde inledningsvis att det är Larssons eget ethos och bakgrund som har möjlighet att ladda texterna. Hans förord till respektive manus är därför intressantare läsning än själva manusen, för här görs argumentationen för texternas betydelserna implicit, i ett vardagligt formulerat CV, helt enkelt.
Texten följer alltså manusskrivandets konvention, form och utseende. Jag tycker att det är ganska dödfött att ur den här närmast mekaniskt presenterade texten försöka skapa en verklig pjäs eller en verklig film i mitt huvud. Skulle jag försöka tolka manustexterna som vanlig litterär fiktion påminner mig estetiken om ett poserande post-modernistiskt 80-tal, utan att jag faktiskt orkar reta mig på det.
Jag överlämnar Realism -Två pjäser och ett filmmanus till den det vederbör - regissörerna, och avvaktar det färdiga resultatet.