Ett torp strax utanför stan är Jonas Björnströms paradis och andningshål. Här tillbringar han större delen av sin tid under sommarhalvåret, och han har ständigt nya projekt på gång. Torpet är inrett med kärlek och klurig humor där kungaporträtt blandas med gamla bönebänkar från Tornedalen och handvävda trasmattor. Till advent fyller han huset med över 90 tomtar och annat julpynt. I april städar han ut julen och ersätter tomtarna med pelargoner.
Allra bäst trivs Jonas när han får bjuda in till fest och fylla torpet med en stor skara släkt och vänner. Första helgen i december anordnar han det traditionella julfikat som i år lockade 79 personer till stugan, varav 20 barn.
– Julfikat har vi haft varje år sedan jag köpte torpet. Klockan ett kommer tomten, det vill säga jag, delar ut julklappar till alla och sjunger en julsång där alla får sjunga med. Mamma, jag och några kompisar brukar baka, men mest mamma. Hennes mjukbröd med skinka är det bästa och går alltid åt först av allt. Sen har vi lussebullar, pepparkakor, halvmånar, saffranslängd, saffranskaka, mjuk pepparkaka, syltkakor, och ibland julstjärnor. Och kokkaffe.
Det lilla torpet blev hans 2009.
– Det var en varm sommarkväll i juni. Klockan var fem i sex och det var stängningsdags för klädbutiken som jag jobbade i, då det kom in en herre som ville köpa vildmarksbyxor. Han pratade om att han skulle åka ut till stugan och jag berättade om min dröm; att jag ville ha ett torp, som skulle vara rött med vita knutar, med järnspis och kakelugn. Då sa han: ”Men jag har ett som jag har tänkt sälja.” På den vägen blev det. Jag åkte dit samma kväll och tänkte för mig själv att det här ska jag ha. Och så blev det.
Att det var ödet som spelade in är han säker på:
– Det är som mormor brukade säga, att när man väntar på något så faller det en i famnen. Min mormor, som dog 2003, gjorde förkläden av gamla gardiner och sa att det här kan du ha i ditt torp sen, när du får ett.
Torpet byggdes, enligt bybor som han frågat, omkring 1850–1860. Huset var i bra skick när Jonas tog över det och det fanns inget akut renoveringsbehov. Det var bara att flytta in.
– En lördag eftermiddag satte jag nyckeln i låset och sen började vi elda. Så småningom började jag tapetsera och måla som jag ville ha det. Förra ägaren hade haft torpet i 40 år och det var otroligt välskött.
Han har inrett det i gammaldags stil, med många detaljer – och en hel del överraskningar.
– Jag har ingen speciell stil, utan blandar friskt. Det får gärna vara saker från omkring 1880–1910. Jag tycker om allt hantverk som är gjort med omsorg, där folk suttit under vinterkvällarna och tillverkat något. Det tycker jag är häftigt. De har inte gjort något för slit och släng utan för att det ska bli bra och hållbart, det tycker jag är det roligaste.
Tomtar började han samla på redan som barn.
– Jag var sju år och var och handlade med mamma i Luleå, där vi bodde då. Jag fick syn på ett ljus i form av en snögubbe med hatt som jag ville ha, det var så det började. Därefter köpte jag en varje år, först snögubbar och sedan gick jag över till tomtar. En del har jag hittat på auktioner och på loppisar. Ibland får jag tomtar, och jag tar emot alla. Jag har inga speciella krav på hur de ska vara, bara det är en tomte. Så det är en blandning av nya och gamla. Den äldsta är en liten, sprucken och sur tomte med säck från 1910–1920-talet. På den tiden var tomtarna inte så glada, inte förrän på 1930–1940-talet blev de gladare.
Har du någon favorit?
– Det är nog vaxtomtarna, från 1930-1940-talet, som är både glada och ”halmiga”, lite ostyrsliga i kroppen. En del kan sitta, en del kan bara stå, de tycker jag är roligast. Jag tycker de lever lite.
Julen för Jonas Björnström brukar se likadan ut varje år:
– Jag är från Pajala, så jag åker upp dit varje år och firar tillsammans med familjen. När mormor levde kunde vi vara upp till 40 personer. Folk åt i omgångar, de små först och de äldre sist. Någon diskade oavbrutet i 3 timmar och tyckte det var jättekul, oftast mamma.
Hemma i Pajala har han också infört en populär jultradition:
– Jag tycker om att sjunga, och för 15–16 år sedan startade jag, tillsammans med Caroline Medelid och kantorerna Eva Ersson och Karin Andersson, annandagjulkonserten. Den har sedan blivit årligen återkommande med 400–500 personer i publiken. Sanna Kalla från The Magnettes sjöng Himlen i min famn när hon var 11–12 år, och hon är fortfarande med. Jag tycker att det är viktigt att få med de yngre. Om inte vi äldre plockar in dem i musiken när de är 9–12 år kommer de aldrig att våga, och därför vill vi fortsätta med konserterna. De yngre blir bara bättre för varje år.
När vi lämnar torpet vid tvåtiden på eftermiddagen har det redan börjat skymma. Men Jonas Björnström är hoppfull:
– Den 19 december vänder det. Då är det vår, brukar jag säga.