Det är en liten utställning, blott tolv verk och av två olika typer. Det som dominerar går under samlingsnamnet Pantarei, som i översättning från grekiskan kan beskrivas som att allting rör sig. Det gör det också på Toresdotters målningar och det är människor som dansar. De framträder inte som markanta individer utan smälter i färgsättningen delvis samman med bakgrund och omgivning.
Dessa Pantarei-målningar ger ett rått intryck. Dukarna ligger på distans i ramarna och hon låter dukens kanter bukta utåt. Till det råa intrycket bidrar också Toresdotters teknik när hon målar. Det blir en fin kontrast till de finlemmade dansörerna.
Hon beskriver sin teknik som "olja på hudlimmad väv" och förklarar att det är en gammal ursprunglig teknik som hon lärde av sin morfar Fritiof Eriksson, som restaurerade gamla kyrkomålningar. Numera är det inte alldeles enkelt att skaffa fram sådan väv att måla på.
När vi besöker utställningen innan vernissagen sätter Anna Toresdotter också på datorn med musik, som hon själv komponerat.
- Jag gillar att kombinera konst och musik, säger hon.
Och inte bara konst och musik. Anna Toresdotter kombinerar också konsten med hälsa, håller bildsamtalskaféer, föreläser om kultur och hälsa och samarbetare med forskare kring bildseende.
- Undersökningar visar att åldringar på ett äldreboende höll sig friskare när de fick analysera bilder. Det händer något när vi talar om bilder, säger hon.
På Anna Toresdotters stora Pantarei-målningar anar man människokroppars rörelse. Det är medryckande. Sedan har hon också en serie bilder som egentligen är motsatsen, små tittskåp som vi får titta in i och på nära håll betrakta stilleben. I tittskåpen finns inga råa penseldrag, här är allt så fint, som Mona Lisas ögon.
Kanske blir vi friskare av att betrakta Anna Toresdotters målningar, i vart fall retar vi oss inte på något. Eller är det så att målningar kanske ska reta?