Det var insekter som förde samman de två kvinnorna. Heide Krönlein skickade bilder på insekter som hon fotograferat i trädgården. Susanne Osten förklarar nu hur imponerad hon blev, att hon kontaktat Fotografiska, fotografimuseet i Stockholm, om bilderna.
Och när Heide Krönlein skrivit färdigt sin självbiografiska roman Flickan i Berlin för två år sedan skickade hon manuskriptet till Osten, som sträckläste det en långfredag och blev betagen.
Nu är det första gången de möts och det sker under ett samtal med mottot "Livet och ljuset". Det sker under denna sommars ovanligt varma augustisöndag när många trädgårdar hålls öppna.
- Ljuset och livet har jag här i trädgården. Detta är livet, säger Heide.
Susanne Osten har dagen innan talat i Ajtte om teater för spädbarn. Hon har lett Unga Klara i 37 år och har nu riktat in sig på den allra allra yngsta publiken.
- Vi underskattar bebisarna. De kan se en pjäs på en timme och 20 minuter. De är som en vanlig publik, en del fångas, andra sitter och gäspar.
Osten understryker hur viktigt det är att lära av barnen. därför skickar hon ut sina Unga Klara-skådespelare till skolorna.
- Alla barn borde bombas med berättelser, konst och bildskapande innan de fyllt 18. Och så skulle de få umgås med knäppa människor, som dig och mig, säger Susanne Osten och ler mot Heide Krönlein.
- Barn längtar efter projekt, men det ska inte vara något torftigt som att fylla i färg i färdiga målarböcker.
Susanne Osten arbetar nu med att regissera en pjäs i samarbete med Riksteatern. Den har namnet Flygräddare och ska turnera runt landet för både barn och vuxna.
- Det handlar om barn som flyger mellan sina frånskilda föräldrar. Det är en pjäs för både barn och vuxna. Sådana går att göra.
Samtalet i Heide Krönleins lustgård om livet och ljuset kommer in på andra spår, om traumatiska upplevelser kan kureras med svenskt kaffe och bullar.
- Jag kom 1959 till Sverige och jag sov under kudden i minnet av bomberna. Kriget levde i mig. Svenskarna frågade, och jag berättade, men den som inte själv upplevt krig kan inte förstå. De återgick till kaffet och bullarna, säger Heide Krönlein.
Och så om dagens flyktingar.
- Billström är empatistörd. Politikerna visar brist på inlevelse, säger Susanne Osten om Sveriges migrationsminister.
Sedan om att vi aldrig säger ifrån.
- Svensken borde ha lite franskt klös. När min teater skulle läggas ner fick jag veta att jag skulle vara försiktig. Jag var ursinnig men höll tillbaka. Ett tuktat, taktiskt raseri, säger Susanne Osten.
- Varför är vi så rädda i vår kultur. Det är en rädslans kultur trots att vi har yttrandefrihet, får säga vad vi tycker. Det är högt i tak. På 350 år har ingen teater i det här landet fällts för brott mot yttrandefriheten.
Och under samtalets gång gör sig humlorna, getingarna, myggen, knotten och svidan påminda. Då faller samtalet in på trädgårdens många invånare.
- Jag måste få berätta om mina spindlar. Jag älskar dom. Honorna äter upp hannarna efter parningen, men sparar en femtedel av dem som senare matsäck. Sedan äter spindelbarnen upp spindelmamman. Här behövs det ingen begravningsentreprenör, säger Heide och beskriver sedan sina getingar och älsklingsflugor.
- Jag bekämpar inget! I morse stötte jag till en sten. Under den fanns myror som hade sitt bo. Det gjorde ont i mig.
- Men mördarsniglar, då? undrar Susanne Osten.
- Där går gränsen. Mördarsniglarna har ju inga fiender, svarar Heide och berättar sedan om sin vision, att bygga ett fjärilshus i Vuollerim, stiga in i fjärilshuset mitt i vintern under ett sprakande norrsken.
Susanne Osten bekänner hur hon utrotat ett jordgetingbo vid sommarhuset i Småland.
- Då berättade en bonde om jordgetingarna och hur de lever, att de inte skulle hitta hem igen. Då blev jag som förstörd. Men jag var ju tvungen, för jag skulle få besök av en väninna som riskerar dö om hon blir biten av en geting.
Men även om Susanne Osten berättar hur hon förkortade livet för ett antal jordgetingar i Småland, så lyser Heide Krönlein över teaterregissörens besök i hennes lustgård denna söndag.
- Susanne har gett mig min identitet tillbaka.