Rita Simu bor i Nedre Kuivakangas, nära Övertorneå, i en villa på en avstyckad tomt till den tornedalsgård från 1845 där hon växte upp och där hennes föräldrar, liksom farmor och farfar bott.
Rita Simus roman tar avstamp i januari 1939 men pörtets släkthistoria med rötter in på andra sidan Torneälven bildar grunden för boken.
– Den handlar om en familj i en by här i Tornedalen, vilken by som helst längs älven, säger hon och understryker att det inte är en dokumentär berättelse.
Men verklighetens släktkrönika är minst lika spännande som den diktade.
– Farmor och farfar och nästan alla hans syskon for till Amerika under den stora utvandringen. Farfar träffade farmor i Amerika. De hade aldrig tidigare träffat varandra trots att hon bodde precis på andra sidan älven. De gifte sig i Hancock Michigan och återvände hit 1902.
Det gamla släktpörtet vid Kuivajärvis strand är fyllt med porträtt av tidigare generationer och där finns även vigselbevisen från USA i glas och ram.
Det var denna historia som Rita Simu ville känna närmare. Hon intervjuade sin mor och forskade i det förflutna.
– Jag blev Intresserad av min egen historia och tänkte skriva ner allt om släktingarna jag inte träffat. Så jag bad mamma berätta och då beslöt jag att det här ska jag skriva en roman om.
Så de tre kvinnornas beredskapsvardag bär drag av den egna släktens ursprung. Det är en familj finska medborgare som ärvt hemmanet i svenska Tornedalen och flyttar över gränsen. Det tar också mormor med sig.
Handlingen kretsar kring mormor Helmi, modern Laura och dottern Marja. Laura är ensam med fem barn och där finns också pojkarna som måste gå ut i kriget eftersom de är finska medborgare.
– Jag har hämtat lite från min mammas berättelse. Hon är från Uleåborg och upplevde bombningarna under kriget.
Släktpörtet blev centrum för beredskapsdramatiken.
– Det öppnades ett soldatkafé i pörtet. Evakuerade släktingar från Finland fick också bo där. Pappa rodde över älven och hämtade flyktingar, Det finns så mycket historia i det här huset.
Det är den historien som Rita Simu inspirerats av när hon beskriver de tre kvinnornas beredskapsvardag med ransoneringskort, kristidsnämnd, hur folk gömde djuren, de knappa förhållandena, livet och döden och kärleken. Där finns Armasjärvikatastrofen med, de ryska bombningarna av Pajala, främmande flygs felnavigeringar, rykten om spioner, desertörerna som gömde sig i skogarna och så naturligtvis laestadianismen.
– Då hade varje by en skola, en affär och ett bönhus, säger Rita Simu.
Men det är inte bara den svenska beredskapens historia hon berättar om. Där finns fortsättningskriget mellan Finland och Ryssland och de finska pojkarna som kallats in under finsk fana. Så även livet i ett ryskt fältsjukhus och den ryska säkerhetstjänsten NKVD passerar revy.
Rita Simu delar sin besvikelse över den svenska historieundervisningen i skolan med många andra.
– Om vår egen historia fick vi inte höra ett enda ord. En bekant sa att boken jag nu skrivit borde bli obligatorisk läsning i skolan. Mina tre döttrar och barnbarn ska få veta vad som tilldragits sig här i Tornedalen. Därför plogar jag vägen som författare för det finns så mycket att berätta om dramatiken under beredskapsåren.
Vilka författarskap är det då som inspirerat Rita Simu? Hon räknar upp många kända namn
– Jag läser Kerstin Ekman, P O Enquist, Eyvind Johnson, Marianne Fredriksson och finska författare som Riita Pulkinen och Sofi Oksanen, säger hon om fritiden mellan arbetspassen på vårdcentralen i Övertorneå.
Det är Bengt Pohjanen som med sitt förlag Barents Publisher ger ut boken.
– Bengt har varit en hård redaktör och jag har tvingats stryka en hel del, men det har bara varit nyttigt.
Nu återstår bara att avslöja titeln på Rita Simus bok: Dit vägen leder . På torsdag släpper hon boken i Simu Tollingården kulturpörtet i Övertorneå.