Inför Moderna museets 50-årsjubileum 2008 väcktes idén att sammanföra J. M. W. Turner (1775-1851), Claude Monet (1840-1926) och Cy Twombly (1928-2011) i en gemensam utställning. Det hade ingen tidigare gjort. Projektet visade sig kräva längre tid och först nu i höst kunde utställningen öppnas.
Det är tre mycket olika konstnärer och som varit verksamma under fyra sekler. Denna utställning tog dock sikte på deras sentida måleri, alltså den levnadstid som brukar kallas mogen ålder. Under sin livstid blev de både hyllade och hånade. Somliga kritiker ansåg att de målade slarvigt, andra att de vidgade måleriets gränser.
Impressionisten Monet är den som nått den största publiken, något färre har beundrat den romantiske landskapsmålaren Turner och den abstrakte symbolisten Twombly är finsmakarnas konstnär. Utställningen har därför byggts upp ämnesvis med verk från alla tre.
Det är just olikheterna som är utställningens behållning. Kasten blir tvära, men samtidigt kan motiven ibland överensstämma. Londons broar återkommer hos både Turner och Monet, men de är så olika. Men Monet hade studerat Turners verk innan han begav sig till London. Där var han en mycket produktiv konstnär, lär ha haft 65 dukar under målning, samtidigt.
Det finns verk som stannar kvar i minnet efter rundvandringen. Det gäller Turners målningar av hav och fartyg, speciellt Fred - begravning till havs från 1842 men också de fascinerande färgerna i Invernarys pir, Loch Fyne: morgon från 1845. Det är svårare minnas favoriter bland Monet-verken. Kanske beror det på urvalet, att hans mest hyllade inte finns med. Skymningsljuset i San Giorgio Maggiore i skymningen från 1908 stannar dock kvar och också Näckrosor från 1907, liksom Näckrosdammen från 1917-19. Monets näckrosor har vi ju alltid i minnet.
Twombly ställer andra krav på betraktarens fantasi och tolkningsförmåga. Det är roligt att läsa att också denne moderne konstnär hämtat inspiration från de två andra, men det kräver sin man eller kvinna att se denna påverkan. Twomblys Hero och Leander från 1981-84 på fyra dukar har kanske något gemensamt med Turners Heros och Leanders avsked - efter Musaeus på grekiska från 1837. Twombly har helt enkelt skrivit "He’s gone, up bubbles" på sista duken, så det är väl också ett avsked.
Det som får betraktaren att annars stanna upp är Twomblys målningar som är fyllda med färgkraft, som Canino Real (II) från 2010. Det var ett år innan han dog och han målade på grönt underlag och röda och gula cirklar och han låter färgen rinna nerför duken. Konstvetarna hävdar att den är orgiastisk och att den öppet syftar på det sexuella.
"Han kommer att ge eko i måleriets historia på samma sätt som Turners och Monets målningar redan gör", skriver curatorn Jeremy Lewison i utställningskatalogen.
Det är bara att göra en egen bedömning om vägarna går till Stockholm denna höst och vinter. Eller kanske till Stuttgart eller Liverpool, där den hamnar kommande år eftersom den producerats i samarbete med Staatsgalerie Stuttgart och Tate Liverpool.