Sist men inte minst sĂ„ stod han dĂ€r i midnattssolen - legenden Ulf Lundell. Ălskad av mĂ„nga, hatad av ett fĂ„tal. SjĂ€lv Ă€r jag varken det ena eller andra. NĂ„gon lĂ„t har fastnat genom Ă„ren, medan andra bara passerat... Dyrkarna av den snart 60-Ă„rige artisten, poeten och författaren som 1975 debuterade med plattan VargmĂ„ne kan med andra ord hoppa över vidare lĂ€sning.
Med Folket bygger landet stiger mitt intresse igen. För han Ă€r för det mesta en stor textförfattare och en bra rockmusiker. Ăven nĂ€r han drar ned tempot och sjunger lugnare lĂ„tar. Att han varit med lĂ€nge förstĂ„r man nĂ€r han och bandet sjunger Posörerna frĂ„n 1980. Det Ă€r stort att ha lĂ„tar som lever kvar sĂ„ lĂ€nge. Att sedan vĂ€lja att sjunga Skaka den gör att man Ă„ter hamnar pĂ„ jorden. För att sedan kunna njuta av Om sommaren. 67, 67 kĂ€nns som given under spelningen, liksom KĂ€r och galen.
Men att hÄlla pÄ i nÀrmare tvÄ timmar i ett Kiruna dÀr det Àr 14 grader "brrr"-varmt blir lite för mycket trots allt. Det blir lite ojÀmnt. Enligt dem som stod nÀrmare kÀndes Lundell som "trött, grinig och gammal". Jag vet inte. Trots allt var det en spelning som jag stod ut med, trots tvÄnget att notera med stelfrusna fingrar.
