Tung systemkritik av Lo Kauppi
TEATERRegi: Lo KauppiScenografi: Lo KauppiMusik: Stefan JohanssonLjus: Charlotta HallerödKostym: Maria SkepsströmMedverkande: Miina Turunen, Figge Norling, Sara Turpin, Pamela Cortés Bruna, Anette BjÀrlestam Arr: LuleÄ RiksteaterföreningLÀrkan, LuleÄOnsdag 28 april
Foto: Urban JĆĄrĆœn
I förestÀllningen har Lo Kauppi smÀlt samman dessa berÀttelser till fyra livs-öden - Angelika, Mia, Helena och Rosanna som sitter i var sin cell för olika brott. I deras livshistoria finns drogproblem, övergrepp, psykiska sjukdomar och adhd.
Men samtidigt som de sitter inne kÀmpar de för att fÄ trÀffa sina barn och skapa ett normalt liv för barnen pÄ utsidan.
Ingen lÀtt sak dÄ de bara fÄr tre minuter pÄ sig Ät gÄngen för att reda upp livet utanför murarna per telefon.
Det Kauppi levererar Àr tung systemkritik. För samtidigt som vÄrden fÄtt allt mindre utrymme i kriminalpolitiken har sÀkerheten betonas - straffen blir lÀngre och drabbar inte bara den som begÄtt brottet, utan Àven de som Àr oskyldiga. Barnen.
Det Àr ocksÄ en ironi dÄ brottsligheten ökat marginellt mot för den tid dÄ vÄrd var idén med fÀngelserna - inte förvaring och "hÄrda tag".
Som exempel kan nĂ€mnas att det byggts "superfĂ€ngelser" för 750 miljoner med 72 platser. Men bara nio fĂ„ngar har kvalificerat sig - och frĂ„n kvinnofĂ€ngelset Hinseberg har ingen rymt sedan 1992. ĂndĂ„ har reglerna skĂ€rpts undan för undan pĂ„ fĂ€ngelset. Ett annat exempel Ă€r att 70 procent av alla morddomar resulterade i rĂ€ttspsykiatrisk vĂ„rd 1975. Nu Ă€r den siffran 20 procent.
Men dÀr Àr nu förestÀllningens fÀngelse - i landet "hÄrda tag", dÀr straffet tycks vara huvudsaken och fÄngarna behandlas dÀr efter; med monotona rutiner, byrÄkrati och minimalt med vÄrd.
Det kÀnns ocksÄ inledningsvis monotont och stumt i pjÀsen. Men efter hand glöms monotonin och upprepningarna bort. Kvinnornas historier trÀder fram och de eviga ansökningarna om tillstÄnd för minsta lilla pinal blir en vÀsentlig del av dramatiken.
I förestÀllningen belyser ocksÄ Kauppi mÄnga moment 22 och Äterkommande processer av anhÄllanden och avslag som kan handla om allt frÄn smÄ personliga ting som en ögonfransböjare till uteblivna besök.
Och argumenten för avslagen Àr ibland antingen absurda eller obefintliga, samtidigt som byrÄkratin hamnat i nÄgon slags extas och rider vildsint pÄ sina paragrafer med Figge Norlings Vakten som jockey.
Ăven om det ska sĂ€gas till Vaktens försvar att han gör smĂ„ försök till att gĂ„ runt systemet, som Ă€ven han Ă€r fĂ„nge i. Han Ă€r ingen sadist och Ă€ven han mĂ„ste ju ansöka centralt om att fĂ„ plantera vĂ„rlökar pĂ„ rastgĂ„rden.
Figge Norling gör ocksÄ en trÀffsÀker gestaltning av vakten som vill vÀl med Àr fast i byrÄkratin. Anette BjÀrlestam spelar den intelligenta Mia som har adhd och inte vill finna sig i reglerna, och gör det trovÀrdigt. Samma sak gÀller Sara Turpins gestaltning av Angelika, som till sist inte klarar av att hantera byrÄkratins absurda avslag, och Pamela Cortés Brunas portrÀtt av Rosanna som Äkt dit för knarkbrott i frÀmmande land. Miina Turunens gestaltning av Helena griper ocksÄ tag, dÄ det stÄr klart att fÄngen Helena kommer att mucka frÄn fÀngelset och gÄ ut i frihet utan stöd eller förutsÀttningar för att lyckas.
Kauppi utnyttjar ocksÄ teaterns mÄnga möjligheter för att berÀtta om dessa mÀnniskoöden. HÀr finns en scenografi som pÄ ett fysiskt sÀtt fjÀttrar skÄdespelarna till byrÄkratin, projektioner, musik, ljud- och ljuseffekter.
Just scenografin fÄr en stor symbolisk betydelse. VÀggen bestÄr av byrÄkratgrÄ arkivlÄdor som staplats ovanpÄ varandra upp till taket och till dessa lÄdor Àr kvinnorna fÀsta med linor. Det Àr konkretiserad och kafkaartad byrÄkrati pÄ scenen - om Àn nÄgot bokstavlig.
PjÀsen djupnar ocksÄ i det faktum att Kauppi aldrig tar bort ansvaret frÄn de intagna. De har begÄtt brott. Men pjÀsen lyfter ocksÄ fram den sociala kontext som förklarar hur det kunde gÄ som det gjorde. De Àr bÄde offer och förövare, vilket ocksÄ blottlÀgger talet om "hÄrdare tag" frÄn politiker som ett enkelt sÀtt att framstÄ som handlingskraftiga. Men det förutsÀtter ocksÄ en viss grad av avhumanisering av brottslingen. Och ett samhÀlle kan ju som bekant bedömas utifrÄn sitt straff- och fÀngelsesystem.
SĂ„ jobbar vi med nyheter