Tunnelbanefärd genom urbant kaos
Han skrev merparten av romanen "Lowboy" på tunnelbanan. Precis som sin huvudperson färdades den amerikanske författaren John Wray genom ett mikrokosmos i en förvirrande stor värld.
Foto:
Å andra sidan har han åkt så mycket tunnelbana de senaste åren att det kan räcka för en hel livstid.
- Jag fick inget gjort hemma, det var för många saker som distraherade mig där. Jag ville inte lägga ut pengar på ett kontor och eftersom boken handlar om tunnelbanan tänkte jag, varför inte skriva den där också?
Med musik av bland andra svenska Entombed dånande i hörlurarna följde han sin huvudperson i spåren i New Yorks tunnelbana: 16-årige Lowboy som rymt från sina ledsagare på mentalsjukhuset och struntar i att ta sin medicin. Lowboy som vill rädda jorden från klimatförändringarna. Lowboy som lider av schizofreni och beskriver sin omgivning på ett sätt som får den att framstå som både hotfullt främmande och gåtfullt lockande.
En notis i en australisk tidning satte i gång John Wrays fantasi. Den berättade om en medelålders man med ett våldsamt förflutet som slutat ta mediciner mot sin psykiska störning. Allt man visste var att han befann sig på en buss någonstans i Australien.
- Det intressanta var att myndigheterna ansåg att de kunde förutse exakt vilken dag som han skulle bli ett problem för omgivningen, när han skulle bli farlig. Det var ett bra ämne för en thriller.
Men det var svårt och ansvarstyngt att gestalta en person som lider av schizofreni, konstaterar John Wray.
- Det finns ingen annan sjukdom som så ofta beskrivs felaktigt, i USA vet de flesta till exempel inte skillnaden mellan schizofrena och människor med multipla personligheter. Så fort någon lat människa i Hollywood gör en film och vill ha en enkel förklaring till varför någon blivit seriemördare så hävdar de att han är schizofren.
Lowboy är John Wrays tredje roman. Den första utspelades i Österrike strax före andra världskriget, den andra följer en slavhandlare och predikant i Mississippi. Böckerna är sinsemellan mycket olika, men präglas alla av svarta stråk.
- Mina romaner har tenderat att vara väldigt "mörka". Folk undrar om det inte stör mig, men när man skriver romanen så spelar det ingen roll hur skrämmande berättelsen är, det är ändå du som har kontroll. På sätt och vis är det som terapi. I motsats till i verkligheten är det du som bestämmer.
Så jobbar vi med nyheter