Att fotografera betyder inte att man tycker om att bli fotograferad. Birger Blom (1914–1990) trivdes bäst bakom kameran.
Vid 17-års ålder började han plåta. Under 1930- och 1940-talen kom han att flitigt fotografera på Seskarö.
Sonen Seved, 79, håller på att samla ihop denna bildskatt. Det rör sig om över tusen negativ och papperskopior. I första hand vill Seved samla ihop bilderna för barnens skull. Men det är även aktuellt med ett bildspel på hembygdsföreningens hemsida.
– Man skulle kunna tro att han mest ha fotograferat bebyggelse, men det gjorde han inte. Han gillade att fotografera människor, helst barn och äldre. Han uppskattade äldre människors rynkor. Det var naturligt, tyckte han. Han gjorde även en del porträttfotografering. Jag var ofta med honom och skötte belysningen. Som porträttfotograf fick pappa sällan betalt, möjligen att folk stod för materialet.
Seved fortsätter att gå igenom bunten med bilder och berättar:
– Han arrangerade ofta sina bilder och kunde ta en hel filmrulle på samma motiv. Han tävlade mycket med sina fotografier och vann en hel del; pengar, kamerautrustning och resor, till exempel till Ceylon (Sri Lanka) och Hawaii.
Under 1940-talet deltog Birger Blom i flera av Tidningen Fotos Mästartävlan och fick några hedersomnämnanden.
– På ön var han mest känd som porträttfotograf. Pappa pratade inte mycket om att han deltog i tävlingar. Möjligen att folk fick reda på det om någon tävlingsbild blev publicerad i någon tidning.
Birgerhade sitt mörkrum på familjens toalett. Den ”ockuperade” han från tid till annan och familjen fick anpassa sig.
– Vad jag minns lämnade han aldrig bort filmer för framkallning och kopiering.
Som den tusenkonstnär Birger Blom var ville han söka lyckan bortom Seskarö.
– Han sökte och fick lärlingsplats hos fotografen K.W. Gullers, men det blev aldrig av. Han sökte även till Dramaten, men kom inte in.
Birger gav inte tappt. Han fortsatte på sin konstärliga bana.
– Jag har foton från minst tio olika revyer, som han skrivit och deltagit i. Som konstnärligt lagd stack han ut. Jargongen var ju annars att man inte skulle tro att man var något.
Seved beskriver sin pappa som lite av en enstöring. Han ville hålla sig på sin kant och läsa, måla, skriva noveller och sketcher, spela musik och fotografera.
– Han var en dubbelnatur. Hemma var han mest för sig själv, stängde ofta in sig på sitt rum. Han deltog inte mycket i familjelivet, men på scen var han en helt annan människa.
För sin försörjning arbetade Birger periodvis på sågen. Några längre perioder var det inte tal om på grund av dålig rygg. Han varken rökte eller smakade. De pengar han fick in satsade han på fotograferingen.
I slutet av 1940-talet läste han till socialvårdsassistent och flyttade till Gällivare. Där fortsatte han att fotografera på sin fritid. Men det är en annan historia.
Peo Rask