För någon vecka sedan började ”The Knick”, regissören Steven Soderberghs nya blodiga serie om en kirurg i New York år 1900. Soderbergh (känd för bland annat ”Contagion”, "Magic Mike” och senast ”Mitt liv med Liberace”) gjorde för ett tag sedan en stor grej av hur svårt det är att finansiera filmer med någon typ av intellektuella ambitioner i Hollywood.
Således gick Soderbergh över till TV, som efter ”Breaking Bad”, ”Walking Dead” och ”House of Cards” med flera hyllats som den nya kreativa plattformen för rörlig bild. Och tja, ”The Knick” verkar väl rätt cool. Clive Owen i mustasch som tar sina kanyler i foten och sådär...
Jag lyssnar ofta på ”American Psycho”-författaren Bret Easton Ellis podcast där ämnet om film vs TV återkommer i nästan varje avsnitt. Ellis konstaterar gärna bittert att film tar mindre och mindre plats i det allmänna kulturella samtalet. Samtidigt ser TV fortfarande tråkigt ut och baseras mer på författarnas gärning än regissören, det vill säga mer på information än konstnärligt visuella lösningar.
Jag håller med (”True Detective” undantaget), men det verkar som att den stora hypen av TV-serier som ”den nya filmen” har mattats av en smula. Texter om serier brukade förstocka mina facebook- och twitterflöden med recaps, författade av bloggar jag inte orkade läsa. Kvar finns fortfarande ”Game of Thrones”-referaten, men till exempel ”Mad Men” lyser med sin frånvaro på kultursidorna. Det kan ju bero på den stigande medelåldern på redaktionerna men lite tror jag beror på att folk inte orkar se skiten längre.
Eller så är det jag som helt enkelt inte har tid att ”ha koll” på allt. Verkligheten beror på vilket perspektiv du har, och när det gäller TV har jag äntligen börjat behandla det som TV igen. Det vill säga underhållning som bäst konsumeras utan pretentioner tillsammans med snacks som bombats med genetiskt modifierade smak och färgämnen. Habil skräpmat för hjärnan.
Jag har på ren och rå viljestyrka börjat se HBO:s nya storsatsning ”The Leftovers”. En serie som inte är särskilt bra men som jag bestämt mig för att inte sluta titta på. Premissen är att två procent av jordens befolkning plötsligt försvinner spårlöst. Vi följer befolkningen i Mapleton utanför New York som hanterar den övernaturliga tragedin på olika sätt. Pillerpundande, skjuta lösdrivande hundar eller gå med i en sekt med stumma kedjerökare.
Det största problemet med ”The Leftovers” är att Damon Lindelof som låg bakom ”Lost” skapat serien tillsammans med författaren Tom Perrota (som skrivit romanförlagan).
Alla mysterier riskerar med andra ord att bres ut över en oöverskådlig framtid och i värsta fall späckas med pseudoreligiös symbolik. Att följa ”The Leftovers” känns ibland som att räkna dagarna tills jag inte orkar längre. Inte för att filmutbudet är särskilt mycket bättre i sommar, men där tar åtminstone plågan slut efter 90 minuter.
Snart kanske jag tvingas titta på film och TV från något annat land. I värsta fall Sverige och det vill väl ingen egentligen.