Två sidor av myntet i "Signalfel"

Trots att Hamadi Khemiri bara är 25 år har han redan lång erfarenhet inom teatern. När han var 13 år gammal såg hans mamma en annons i tidningen där Dramaten letade unga pojkar för uppsättningen Mio, min Mio och hon frågade om Khemiri ville söka.
Det ville han, och med rollen som Mios bäste vän Jum Jum var yrkesvalet utstakat. Men egentligen började det nog tidigare än med den första "officiella" pjäsen på Dramatens stora scen, medger Khemiri.
- När jag var sex år fick alla barnen på dagis gå till Vår Teater Hornstull och en teaterpedagog som heter Bodil Pettersson. Hon berättade sagor som vi fick leka fram. Jag minns än i dag hur himla lustfyllt det var... Teatern var aldrig en "dröm" utan det var helt enkelt något som var självklart för mig att hålla på med, berättar Khemiri.
Var det dina föräldrar som sporrade dig?
- Nej, vi barn blev aldrig "drillade" när vi var yngre, utan min mammas stora styrka har helt enkelt varit att vara stöttande - exakt lagom stöttande. Hon frågade vad vi tyckte var roligt att göra helt enkelt.
Är ni en kreativ familj?
- Ja, jag skulle vilja säga att vi är kreativa människor allihop, men det är bara min bror (författaren Jonas Hassen Khemiri, reds. anm.) och jag som försörjer oss konstnärligt.

På gymnasiet valde Hamadi Khemiri Södra Latins teaterlinje och fortsatte sedan direkt till Teaterhögskolan i Stockholm. Under skoltiden spelade Khemiri ständigt i nya uppsättningar och efter examen har han arbetat både på Dramaten och Riksteatern.
Alla dessa år inom teatern redan - har du kommit längre än dina jämnåriga tycker du?
- Teater är ju inte som idrott - prestationerna går inte att mäta i siffror och meter så det kan jag inte svara på. Däremot har jag i alla fall en lång rutin av att stå på scenen framför en publik, och många spelade föreställningar bakom mig.

Hösten 2006, sista året på teaterhögskolan, började en monolog ta form i Khemiris huvud. Han hade länge sökt efter en speciell pjäs att spela, men inte hittat rätt - därför beslöt han att skriva den själv. Resultatet blev Signalfel, som kommer till länet i veckan. Här möts fem karaktärer i samma monolog, disparata gällande ålder, samhällsskikt, intressen och livsstil.
- Jag skrev pjäsen eftersom jag ville utforska gränserna för min gestaltningsförmåga, säger Khemiri.
- Dessutom tycker jag om berättelser där man får se samma händelse ur olika perspektiv, och där varje ny pusselbit får betraktaren att omvärdera situationen. Jag såg framför mig en skur av röster och åsikter som överrumplar publiken - man blir liksom beskjuten av tankar från många håll.
"Ett schizofrent rymningsförsök från jaget", skriver Riksteatern om pjäsen som hyllats bland kritikerna.
Läser du recensionerna?
- Jag försöker att inte göra det förrän en pjäs är färdigspelad, men det är klart att det är roligt att veta att pjäsen är uppskattad. För när man väl har börjat turnera och recensionerna kommer är det ju kört att göra något åt saken.
- Men för mig är det nog mer värt att ha en stab av närstående som man kan resonera med under processen innan.
Efter en intensiv start med Signalfel, då Khemiri spelade pjäsen på helgerna och jobbade på Riksteatern under veckorna, har tempot skruvats ner något. Men bara något. För samtidigt som han spelar Signalfel förbereder han repetitioner av Sex för nybörjare på Elverket. Och skriver på ett manus till en ny monolog som har premiär på Dramatens Lejonkula den 2 juni.
- Den kommer att heta C, så mycket kan jag säga. Men eftersom jag fortfarande befinner mig i skrivprocessen vill jag inte avslöja något mer, säger han och skrattar.