Hur vi än gick omkring och kände på dörrar till restauranger och pizzerior, så var de stängda. Allting upphörde tydligen i Kramfors efter ettiden på lördagar. Det gick så långt att jag tog ett deprimerande kontoutdrag från bankomaten bara för att få ett slags livstecken.
Men så, plötsligt! Vi hade hittat till Folkets park, som låg i en idyllisk uppförsbacke. Alla som vistats i Ådalen vet att det består av uppförsbackar. De parkerade bilarna är som standard utrustade med enormt kraftiga handbromsar för att inte studsa ner i Ångermanälven ...
I parken fanns det dansbana och en teaterlokal. Vi knallade in i teatern undan duggregnet, köpte varsin Zingo apelsin ur en automat och satte oss tillrätta i de fällbara stolarna för att njuta av underhållningen.
Det visade sig pågå ett möte med socialdemokraternas kvinnoförbund, med en folkmassa på kanske 50 stycken i salongen. Det diskuterades, det orerades från en talarstol i vacker björk, det applåderades lite vagt och det sjöngs lagoma kampsånger till gitarrackompanjemang av en flicka med nästan frireligiös glöd. En anakronistiskt exotisk eftermiddag med trygg känsla av arbetarkampens 1930-tal, fast nu mitt i 1980-talet.
Där jag växte upp fanns det en annan magnifik folkpark, en korsning mellan dansbana och friluftsmuseum i utkanten av samhället. På söndagsmorgnarna brukade vi smågrabbar ta oss dit för att supa in atmosfären från lördagens danser, en svag doft av filterlösa 60-talscigaretter, billig tonårsparfym, handsvett från nervösa dansgrepp, kaffe och stärkta underkjolar. Hade vi några 25-öringar spelade vi på det gamla flipperspelet. Eller spelade minigolf gratis med upphittade bollar innan banan öppnade. Eller rökte upphittade fimpar.
Folkparken var ju också dit alla berömda artister hittade. Till vår park kom inte bara Jerry Williams och Lill-Babs ständiga sommarturnéer, utan även Hep Stars, Göingeflickorna och Snoddas! Det största evenemanget var när Robertino, den världsberömde tonåringen som sjöng O sole mio, kom på besök. Då fick man till och med bygga en särskild utescen med material från ortens husfabrik, för att publiken skulle få plats.
När jag blev äldre gick vi på dans själva. Det var då blott 15-årsgräns för att bli insläppt av den stadige uniformerade vakten, som var lokalt berömd för att slagit sönder en hel krog i Rio de Janeiro en gång under sina år som sjöman. För att skryta lite och kanske avskräcka slagskämpar brukade han ställa upp på armbrytning, ibland med flera motståndare samtidigt.
Glamouren i parken bestod av kulörta lampor som belyste en baracklänga med lucka för korvförsäljning och ett chokladhjul.
En märklig folkparksupplevelse var vid min grundskolas avslutningsfest. Då hade det hyrts en liten park mitt i skogen vid en grannby med tillhörande stånd som sålde korv och upplystes av 60-wattsglödlampor i många färger, förstås.
Min kompis och jag tyckte det var för dyrt att festa så vi tänkte sticka ut på sjön och fiska under sommarlovets första natt i stället. Men under kvällen blev vi ändå nyfikna, och gick genom skogen de en och en halv milen till parken.
När vi äntligen kom fram hade festen precis ebbat ut och här och där stod våra skolkamrater och stöttade upp tallarna i skogen, mådde dåligt och grät för att tonårsförälskelser tagit slut. Föräldrar kryssade oroligt omkring på skogsvägen i Volvo Amazoner och folkvagnar och letade sina unga misslyckade nybörjarfyllon.
En kreativ klasskamrat som hade ledsnat på all dramatik tog sig till järnvägen, lyfte upp en cykeldressin på spåret och började trampa hemåt med raska tag. Som tur var hann några kompisar stoppa honom innan han blev överkörd av Nordpilen eller något annat raskt snälltåg.
På måndagen stod det ”Våt fest i (vårt samhälle)” i tidningen, så det hade nog satts ett slags rekord där. Man blev liksom lite stolt.