Det är roligt och spännande att se teaterhögskolans förstaårselever när de tillsammans för första gången stiger upp på scenen och möter en publik. Har de redan lärt sig att korsa en scen, provet som skiljer skådespelaren från oss andra? Jomenvisst, de rör sig som om de fötts på ett scengolv, är redan säkra i utspelet och har förmågan att nå ut i salongen, till sista bänkraden.
Sedan är det detta med pjäsen, regin och scenografin och det är helt andra saker. Ämnet är ingen rolig sak. Det handlar om mitten av 00-talet då flyktingbarn som kom till Sverige blev apatiska av hotet att tvingas återvända till det de upplevt i sina hemländer. De låg i sängarna dygnet runt, fick vändas för att inte drabbas av liggsår. Familjerna misstroddes, apatin var enligt myndigheterna något helt nytt och spelad. Det var många som trodde på myndigheterna och inte visade civilkurage.
Själv minns skrivaren av dessa rader ett besök i ett flyktinghem i Boden med ett okontaktbart barn i en säng. Det fanns ingen anledning att tvivla efter det hembesöket. När de apatiska barnen viftades bort var det skönt att höra läkare med erfarenhet från andra världskrigsåren vittna om att det var så då också, att barn drabbades av apati efter omänskliga upplevelser.
Går det att skildra de apatiska flygbarnen med humor? Jo, Jonas Hassen Khemiri gör det och hans pjäs har mötts av ett samfällt bifall efter Riksteaterns och Folkteaterns uppsättningar. Han stängde inte in sig i Gellert Tamas allvarliga bok De apatiska, utan bara lånade och kryddade med humor.
Det som utspelas på scenen i Khemiris upplaga är en skildring av en utredare, hennes samvete och jakten på sanningen om de apatiska flyktingbarnen. Skulden vandrar mellan familj, tjänstemän och politiker. Den verklighet som myndigheterna format kring de apatiska barnen krackelerar.
Att göra något roande av detta ämne på en teaterscen kräver sin manusförfattare, regissör och skådespelare. Pjäsen bjuder på massor av rollbyten och den unga ensemblen imponerar i förmågan att ikläda sig nya gestalter. Samtidigt är det som om regissören Dag Norgård inte riktigt litar på sina unga skådespelare. Han skymmer dem bakom bokstavliga masker och förställda röster. Ibland blir det både maskerade anleten och pipiga röster samtidigt och då undrar man vart skådespelet tagit vägen, pjäsen dör.
Men det är skönt under masklösa stunder, när tempot och röstläget sänks och publiken får en chans att hinna ikapp och fånga in känslorna. Pjäsen hade vunnit på mera människor och mindre masker. Det hade också blivit en större utmaning för de åtta teaterstudenterna och det är de värda.