Uppfriskande teaterprojekt utan hämningar
"På teatern kan vad som helst hända - välkomna att se Fortet" skriver Norrbottensteatern i sitt programblad. Och efter att ha hört vad projektet går ut på kan Ida Folkesson inte låta bli.
Och precis som regissören Catherine Parment - som fått den delikata uppgiften att ta sig an pjäsen - säger, påminner Fortet i högsta grad om den där leken när man som barn skrev en mening på ett papper, vek för texten och skickade vidare till nästa unge som fick skriva något lustigt. Och sedan vek man upp pappret och fnissade åt "berättelsen" som utgjorde resultatet.
Fortet är alltså lite som ett krigsspel skrivet av sockerstinna barn på kalas.
När Maja Runeberg, Mikael Odhag, Görel Särs, Karl Lindblad, Fred Broman och Angelica Alkberg tar sig an replikerna är det med största allvar. Och när vuxna personer ena sekunden reciterar ur Hamlet för att nästa sekund prata om rostbiff blir det lätt en anstrykning av en teatral LSD-tripp över det hela. Men man kan förstås också jämföra det med absurdistisk teater, som Catherine Parment talade om innan föreställningens början.
Det är så man får se Fortet - som ett experiment där den sceniska tanken svävar fritt utan hämningar och framförallt; utan handling. Försöker man urskilja en sådan blir man nog antagligen lätt galen. Men att låta bli att försöka reda upp och kategorisera känns just i kväll ganska uppfriskande.
För allt beror ju i teatern egentligen inte på vad som sägs på scenen, utan hur. Och framförallt Mikael Odhag bevisar återigen vilken oerhört begåvad komiker han är. Det räcker men ett "åhå" med tysk brytning för att publiken ska brista ut i gapskratt.
Och via Evita Peron, buddism, indianer, malmfyndigheter och nattmackor släcks sedan lyset på scenen. Då kliver Angelica Alkberg upp från sitt mörka hörn där hon suttit iförd läkarrock och antecknat i 45 minuter. Sedan går hon ut ur rummet, med analyserna under armen.
Så jobbar vi med nyheter