Det var när barnmorskan började kontrollmäta sina tidigare kontrollmätningar som Elin och Arvid förstod att någonting var fel. Elin var i vecka 18 och det hade bara gått några minuter sedan de fått beskedet att de skulle bli föräldrar till tvillingar. Deras hem i Alvik skulle fyllas med skrik, gråt och skratt från inte bara ett – utan två små barn.
Ett glädjebesked givetvis.
Om det inte hade varit för barnmorskans upprepade mätningar.
När två specialistläkare senare tillkallades insåg Elin och Arvid att deras växande oro var befogad. Den rutinmässiga ultraljudsundersökningen som vanligtvis brukade ta en halvtimme drog ut på tiden.
De båda specialistläkarna granskade resultatet från ultraljudsundersökningen noggrant. De diskuterade lågmält med varandra innan de vände sig mot Elin och Arvid.
Beskedet var omtumlande.
– De sa att det här kan gå precis hur som helst. Att vi om ett år kunde ha två friska barn eller så kunde vi förlora båda två. Det fanns även ett tredje scenario som innebar att bara ett barn skulle överleva. De var väldigt ärliga och gick rakt på sak, berättar Elin.
Ultraljudsundersökningen hade visat att ett av fostren var betydligt mindre än det andra. Något som är mycket ovanligt när det gäller enäggstvillingar. Tvåäggstvillingar kan storleksmässigt skilja sig mycket från varandra men enäggstvillingar brukar normalt följa varandra under sin utveckling.
Det var Hilda som var betydligt mindre än sin syster Emmy. Det skiljde nästan 50 procent.
– Vi blev informerade om att vi skulle komma på undersökning varje vecka för att följa utvecklingen. De sa att de inte med säkerhet kunde säga vad det berodde på att de utvecklades så olika, säger Elin.
Här och nu började ett nytt liv för Elin och Arvid. Från att tidigare varit lyckliga över graviditeten handlade vardagen plötsligt om en ständig oro över att det inte fanns några garantier för hur allting skulle sluta.De följande veckorna gick Elin på regelbundna kontroller där barnmorskan alltid började med att lyssna efter hjärtljud från Emmy och Hilda.
Efter fem veckor upptäckte man felet.
Hildas navelsträngsflöde var inte normalt. Hon fick bara 15-20 procent näring från moderkakan. Elin var i slutet av vecka 23 och plötsligt blev läget akut. Ett omtumlande dygn väntade där Elin och Arvid klockan åtta på morgonen flögs till Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
– Vi åkte till Stockholm och tänkte att vi nu kommer graviditeten att avbrytas och vi kommer att komma hem med ett-två eller inga barn, säger Elin.
Men istället fick de beskedet att läget inte var så akut som tidigare undersökningar visat. Därför fick de åka hem igen och fortsätta vänta.
De regelbundna undersökningarna fortsatte på Sunderby sjukhus och när det uppskattades att det fanns en rimlig chans för Emmy och Hilda att överleva skickades de till Universitetssjukhuset i Umeå. Innan de åkte fick Elin tre kortisionsprutor för att skynda på lungmognaden hos Hilda och Emmy.
– Man vill vänta så länge det går för varje dag som gick innebar två procents större överlevnadschans, berättar Arvid.
Det slutade med akut kejsarsnitt den 10 juni 2013.
Elin som var i vecka 26+6 sövdes ner inför operationen som leddes av två operationsteam om totalt tio personer. De hade blivit förvarnade om att deras nyfödda barn skulle bli placerade i respirator direkt efter operationen.
Emmy kom först och hon skrek. Två minuter senare kom Hilda men hon var alldeles tyst.
På längden skiljde de sig inte så mycket från varandra. Emmy var 32 centimeter medan Hilda var 29.
Det var värre med vikten.
Emmy vägde 820 gram medan Hilda bara vägde 440 gram.
Elin som varit sövd under operationen vaknade en timme senare. Hennes barn var i ett annat rum som låg 20 meter längre bort. Känslan var konstig, hon kände sig tömd. På grund omständigheterna fick hon vänta på att få ha Emmy och Hilda nära sig men Arvid som varit med under hela operationen kunde visa en nytagen bild på döttrarna.
Arvids glädjetårar gjorde att Elin också började gråta.
– Det kändes helt overkligt eftersom jag inte varit vaken när det hände, men samtidigt fantastiskt att de faktiskt levde. Vi hade ju inga garantier för hur det skulle sluta, berättar Elin.
Men dramatiken var inte över med operationen.
Två dagar senare fick Hilda en blödning i lungan och det var osäkert om hon skulle överleva. Elin och Arvid fick beskedet att såret antingen skulle läka av sig själv eller så skulle hon dö. Läkaren var väldigt skeptisk när han visade behållaren med hur mycket blod de sugit upp från Hildas lungor.
Hon kopplades till respirator en tid och repade sig.
Samtidigt fick Emmy problem med sina lungor. Hon drabbades av pneumothorax vilket innebär att det blir hål i lungväggen och luften kommer ut och hamnar mellan lungorna och lungsäcken. Det bildas ett övertryck som kan leda till lungkollaps. Även hon tillfrisknade efter en tid.
Familjen blev kvar i Umeå i sex veckor. Den 25 juli var de tillbaka i Sunderbyn där de stannade till den 1 september. Totalt blev det 83 dagar i sjukhusmiljö.
Elin tyckte det var en jobbig tid. Den sterila miljön och det plingande ljudet när det larmade från apparaturerna som kontrollerade syresättning, puls, blodtryck och infarter för medicin och näring skapade ingen hemtrevnad.
För lite drygt två veckor sedan fyllde Emmy och Hilda 1 år. De är i dag två glada barn som bubblar av livsglädje. Om de kommer att få några framtida problem av sin tidiga är det ingen som kan säga säkert. De går på regelbundna kontroller där de undersöks för eventuella avvikelser i sin utveckling.
Hilda äter inte själv utan har en sondmatas via en ingång nutritionssond i magen. Via en ingång tillförs rakt till magsäcken med hjälp av en spruta som tar ungefär 30 minuter att tömma. Hilda väger i dag sex kilo och Emmy 7 kilo.
Både Elin och Arvid säger att de är oerhört tacksamma. De har fått uppleva sjukvårdskompetens när den är som bäst. Trots den ständiga oron hade de känslan av att allting gjordes under ordnade former.
–Vi fick bra med information hela tiden och blev omhändertagna på ett fenomenalt sätt genom hela den här resan, säger Elin.
Arvid tillägger att stödet från släkt och vänner varit ovärderligt.
Men lyckan tar inte slut här för paret från Alvik.
I dag kommer nämligen Elin och Arvid att stå framför prästen och svära evig trohet till varandra.
I nöd och lust.
– Vi hann inte med det förra sommaren, vi hade ju liksom fullt upp med annat, säger Elin och ler.