Utan ett brinnande hjärta blir det tomt
Det finns mycket litteratur skriven om attentatet mot Norrskensflamman - om själva händelserna, de politiska strömningarna och efterspelet. Men två författare har skrivit om den andra sidan av myntet - gärningsmännen.
En av de gärningsmän som dömdes för dådet - stadsfiskal Ebbe Hallberg. Foto: Gustav Holmström
Foto: gustav holmström/luleå kommuns
Bland gärningsmännen fanns en journalist, tre fänrikar, en kapten och en stadsfiskal.
I sin bok Mörker, stanna hos mig, skildrar författaren Ann-Marie Ljungberg journalisten som hon i boken kallar Paul Wilhelmsson.
- Det jag först och främst var intresserad av var hur man känner när man gjort något sådant - den skuld man kommer att bära på. Sedan ville jag se om jag själv på något sätt kunde förstå hur man kan drivas till en sådan handling. Den "snällare" versionen går ju ut på att de inte var ute efter att döda, men jag vet inte om jag tror på den riktigt. Mord kan man aldrig rättfärdiga. Däremot kan jag tänka mig in i hur man kan gå in i det här nästan psykotiska tillståndet där man på något sätt tror att man gör något för en god sak.
Den mänskliga faktorn var hennes drivkraft, men det hindrade inte heller att boken kom att bli politisk i och med att den tar upp fanatiska, ideologiska övertygelser.
- Den tiden var präglad av starka motpoler. Jag är intresserad av politik och själv är jag ganska radikalt vänster så först var det naturligt att "hålla på" Flamman. Dådet går ju inte att rättfärdiga, men i övrigt var det inte lätt att peka ut vem som var "god" eller "ond", säger hon.
Än i dag - speciellt i Norrbotten, menar Ljungberg - får människor bära skulden för det som hände. Främst gärningsmännens efterlevande. Och även om de dömdas namn är kända har hon bytt ut namnen i sin bok.
- Det hade egentligen inte spelat så stor roll i och med att de dömdes för brott som var långt värre än något jag skriver i min bok. Men för de efterlevandes skull ville jag byta ut namnen. Det är inte helt ovanligt att folk går omkring och pratar om vems farfar som var nazist eller något annat. Och det är inte rättvist att någon ska behöva släpa på det två, tre generationer efter.
I Danko & Flamman handlar det också om generationer av skuld. Här finns en far och en son, där fadern är en av attentatsmännen och sonen blivit radikalvänster närmast i protest. Men sonen upptäcker senare att dessa båda ideologiska åskådningar har mer gemensamt än man först tror, i och med att de båda är villiga att använda våld för "saken".
- Det är lätt att i efterhand "veta" vem som gjort rätt eller fel, men när man är mitt i en händelse tror jag att man blir förblindad för dess konsekvenser. Det är klart att det aldrig går att på något sätt rättfärdiga dådet. Men man kan förstå att man var orolig för vänsterns syften, det var ju trots allt en rörelse som hyllade Sovjet som var en angripande nation, talade om väpnad revolution och avskaffande av demokratin för proletariatets diktatur, säger författaren Lars G. Carlsson som växte upp i Luleå med en farfar som var högerman och en morfar som var Stalinkommunist.
- Jag har fått mycket kritik för min bok, speciellt från vänsterhåll, där man tyckt att jämförelsen haltar. Man påstår att -68-rörelsen aldrig mördade någon, men då svarar jag bara: Baader-Meinhof. Vänsterrörelsen hade också avarter, så i stort är det samma problematik.
I boken syftar titeln på pojken Danko i en saga av Gorkij, där pojken tar ut sitt brinnande hjärta för att lysa upp världen.
-Men jag tror att om man har ett så brinnande hjärta att man är beredd att ta ut det - då blir det tomt där det suttit, säger Carlsson.
Så jobbar vi med nyheter