Blä! Fy! Usch! Så kan den spontana responsen låta när det FULA överfaller ens sinnen. Både det vackra och det fula väcker starka känslor, och ger både välbehag och estetiskt lidande. En person med musiköra torteras effektivt av Melodifestivalen. En väl skolad arkitekt ryser i märgen av att se ett riktigt hembygge. Mästerkocken tappar aptiten när bearnaisesåsen inte är gjord på färsk dragon. Eller från påse.
Viljan eller lusten att beröra det fula kan ha många orsaker. En nyckel är LIKHET och SAMSTÄMMIGHET. Det fulaste djuret på jorden (för mig är det lake), finner nog sin partner slemmigt attraktiv. Skönhet är det man i sin kulturella grupp (stor eller liten) uppfattar som en kollektion av de prototypiska begrepp man kommit överens om, eller av naturnödvändighet innehar, som definierar just skönhet. Ett fint exempel kommer från sagans värld, där trollen i ”Pojken och trollen” (Walter Stenström, 1915) blir illamående av frisk luft och måste inandas dyvelsträck, för att stå ut med människolukten.
SAMSTÄMMIGHET är en förhandling mellan den prototypiska uppfattning om vacker och fult som finns i gruppen, och avvikelser från det. En Yabba Hut med pengar är vacker för den som finner just pengar tilltalande. Ett påskpynt av en toarulle och en piprensare är det vackraste konstverk om man får det som present av sitt barn.
I konsten används det fula och motbjudande för att väcka känslor och reaktioner, och påverka betraktaren. Inom kristendomen visar avbildningarna av djävulen på det avskräckande syftet, givetvis med konstnärlig och estetisk höjd. Vanlig reklam jobbar ju exakt så också. Bilden av personen ”Före” och ”Efter” mirakelkuren/vitaminerna/träningsredskapet, är mycket påverkande. Vem vill vara ”ful” när man kan bli ”vacker”?
Begreppen vackert och fult varierar genom historien, och mellan olika kulturkretsar. Umberto Eco gav 2007 ut ”Om fulhet”, som beskrev och diskuterade ”det fula”, framförallt idéhistoriskt. Jag recenserade den själv, och fann den ytterst intressant, men minns också en annan recension, där skribenten tyckte att bilderna var äckliga och motbjudande. Min egen uppfattning är att åtminstone när det gäller visuella upplevelser stannar det fula kvar längst. När det gäller Mello slår jag dövörat till.