När jag läste till journalist i unga år (jag var tjugofyra eller någonting i den stilen) så hade vi en känn-dig-själv-vecka och uppmanades att skriva ner vad vi hade för åsikter i olika grundläggande frågor, politiska och värdemässiga. Denna urkund – Dogma Pelle – skulle visa sig bli ett intressant dokument.
Samtidigt som jag satt och nedtecknade dessa mina uppfattningar väcktes frågan: Vad hade egentligen fött dessa ståndpunkter? Varför tyckte jag som jag gjorde?
Många år senare har min skepsis ökat, både mot egna och andras ståndpunkter. Allt oftare tycks jag ha motstridiga åsikter samtidigt. Filosofen i mig tar allt större plats och kräver goda, logiska argument så inte det känslomässiga självbedrägeriet tar över – oavsett ideologi. Men det löser ändå inte gåtan.
Vad är egentligen en åsikt? Frågan har alltså förföljt mig i åratal utan att jag lyckats utkristallisera något vettigt svar. Allt blir en tämligen obegriplig röra.
Tidevarv komma och tidevarv försvinna, som det heter i psalm 21. Eller som jag brukar säga: Förr var folk kommunister. I dag är de konsumister.
Som om det kollektiva medvetna – om det nu alls finns något sådant – förflyttas över tid. Olika åsiktskluster och idéer tycks mer gångbara i olika epoker. Nu verkar det som om exempelvis feminismen har tagit över den roll som socialismen hade på 1970-talet, med ett visst tolkningsföreträde. Ismerna tycks även bli åsiktsblinda med tiden. Ju fler sympatisörer desto mer flyhänta argument.
Politisk konformism är ju ett annat fenomen värt att uppmärksamma. En fråga och en enda korrekt åsikt åt gången tycks väcka liv i de extrema rörelserna. Ju mer utslätad agenda, desto mer sympatier får rörelserna på ytterkanten. Samtidigt begriper vi att det som var extremt i går lätt kan bli normalt i morgon. Inget tycks givet. Och åsiktens källa är fortfarande lika svår att spåra.
Så städade jag i gömmorna härförleden och Dogma Pelle simmade upp till ytan. Jag satte mig ner för att läsa och häpnade. Mina åsikter var exakt desamma nu som då. Om min uppfattning förändrats så var det mest i marginalen, och då för att livserfarenheten gett mig perspektiv.
Så märkligt.
Likväl förblir jag skeptisk. Åsikten tycks ändå vara en fritt svävande och porös substans. Onåbar.
Jag lutar mig hellre mot livsdevis no.2: En människa förblir vad hon gör, inte vad hon säger.