I Karin Johannisons artikel om Sigrid Hjertén, (DN 2014-07-01), skriver hon att "..den kvinnliga galenskapen är något annat än den manliga – snävt villkorad och berövad genialitetens glans. Att det inte funnits plats för den excentriska, grandiosa, arroganta, skeva, udda, utagerande, berusade eller sexuellt utlevande kvinnligheten. Att genirollen – som identifieras med alla dessa egenskaper och tillstånd – varit reserverad för män. Att medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skam."
Att vara kvinnlig konstnär och slå sig ihop med en manlig konstnär är omvittnat riskabelt. Många är de kvinnliga konstnärer som i olika grader fått stå tillbaka för sin makes strävanden. Alla blev inte inspärrade på mentalsjukhus, som Hjertén, eller Camille Claudel, men visst kan hemmets väggar också vara ett fängelse, även om Karin Larsson inte betecknade det så. Camille Claudel har fått epitetet "Rodins älskarinna". Och kanske är det så att endast en ung kvinna fortfarande är idealist och tror på kärlek och jämlikhet, och konstens kraft, för att ge sig in i liknande förhållanden.
Claudel, (1864-1943), har i efterhand också fått epitetet "en av Frankrikes största skulptörer". Michéle Desbordes gör i Den blå klänningen en närmast våghalsig gestaltning av Camille Claudel, där Desbordes växlar mellan olika berättarperspektiv blixtsnabbt. I ena stunden är det synbarligen utifrån Camille berättandet sker, i andra ögonblicket växlar diskursen till att inta den fördömande och kritiska position, som undergrävde skulptörens liv, framförallt i tiden efter separationen från Rodin. Den nedåtgående spiralen sker gradvis: "den som såg henne skulle inte ha misstänkt någonting, för energi hade hon – om nu häftighet och begynnande vansinne var gängse i familjen Claudel så var även ambition och ihärdighet det, liksom det högmod som stod att läsa i deras ansikten –"
Skapandets rus, kombinerat med en stark koppling till Eros, gestaltas mycket skickligt av Desbordes, som verkar ha levt sig in i Claudels öde på vinst och förlust. Att skriva både inifrån och utifrån en karaktär är ett konststycke, men Desbordes behärskar sin teknik, som är en blandning av stream of consciousness och rakt berättande. Suggestionen för Claudels del handlar inte i denna narrations fall om Rodin, utan om brodern Paul. Förflyttningen av projektionen från "mästaren" till "brodern", är det som präglar Claudels liv som mentalpatient. Hon väntar på broderns återkomst. Claudel togs in när hon var knappt 50 år, och tillbringade nästan 30 år på mentalsjukhus, fram till sin död, ett tragiskt öde för en konstnär som borde ha fått fortsätta skapa.
Med tanke på det jag läst om det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets så kallade mentala vård, så känns skildringen av Camille Claudels helgonlika väntande på sin bror som ett romantiserande av hospitalets dagliga verklighet. Hjertén blev slutligen lobotomerad, vilket också ledde till hennes död. Vilken vård Claudel fick vet jag inte, och hittar heller ingen information om på webben.
Den blå klänningen är inte första boken om Camille Claudel. Hennes öde har också gestaltats av Anne Delbée, Camille Claudel: En kvinna. Att skriva om livsöden innebär alltid en risk att hamna i genrefällan; tragik omvandlad till läsunderhållning. Det gripande är det säljande. Men även där håller sig Desbordes inom de etiska råmärkena.