HÄkan Erikssons liv har alltid rullat pÄ i ett högt tempo. Han beskriver sig sjÀlv som en rastlös sjÀl som har flackat runt och haft svÄrt att rota sig.
Problemen kom tidigt. Skoltiden var full av motgÄngar och misslyckanden:
-Jag var mer pÄ hockeybanan Àn i skolan, hittade pÄ rackartyg och hade svÄrt att sitta still.
Han blev placerad i en sÄ kallad obs-klass och hade en rörig tillvaro, men i nian fick han en ny lÀrare som betydde mycket för honom:
â Carsten Ryytty, det namnet kommer jag alltid att komma ihĂ„g. Han sĂ„g mig för den jag var, och dĂ„ vĂ€nde det. Det enda Ă€mne jag hade bra betyg i var gymnastik, resten var katastrof. Men Carsten lyckades fĂ„ mig pĂ„ rĂ€tt vĂ€g och jag fick upp betygen i flera Ă€mnen.
HÄkan började gymnasiet, men efter halva tiden köpte hans förÀldrar ett konditori dÀr han började jobba, och utbildade sig till konditor.
â Den resan tog slut nĂ€r jag blev allergisk mot Ă€ggviteĂ€mnen. Sedan provade jag lite av varje, bĂ„de som anstĂ€lld och med eget företag.
I slutet av 1990-talet fick han jobb i en butik som sÄlde hemelektronik och blev snabbt en duktig sÀljare. Jobbet var provisionsbaserat och tempot högt.
â VI hade alltid sĂ€ljtĂ€vlingar dĂ€r de bĂ€sta fick Ă„ka pĂ„ resor. Man kan sĂ€ga att jag var en stadigvarande medlem, vi var nĂ€stan alltid samma gĂ€ng som Ă„kte.
Att just han blev sÄ framgÄngsrik tror han beror pÄ flera faktorer:
â Jag Ă€lskar kunder och försökte vara sĂ„ Ă€rlig som jag kunde, och hade Ă„terkommande kunder som alltid kom till mig. Sedan kom vĂ€l tĂ€vlingsinstinkten fram. Om jag kommer pĂ„ nĂ„gonting sĂ„ ska jag genomföra det till vilket pris som helst, och det har vĂ€l kostat en del, sĂ€ger han och ler lite snett:
â Det tog knĂ€cken pĂ„ mig, och 2005 hittade jag den berömda vĂ€ggen.
Under sommaren det Ă„ret hoppade han in som butikschef under chefens semester och jobbade mer och mer. Med femton timmars arbetsdagar snurrade livet allt fortare och blev till en ond cirkel.
â Jag började mĂ„ dĂ„ligt, men gömde mig i jobbet, och jobbade Ă€nnu mer för att inte behöva mĂ„ dĂ„ligt, och sĂ„ lite till.
I mars 2006 Äkte han pÄ en sÀljresa till Spanien. DÄ tog det stopp.
â DĂ€r gick sĂ€kringen. Jag orkade inte vara med, hade inget jobb att gömma mig i. Till slut lĂ„g jag bara i en sĂ€ng och mĂ„dde dĂ„ligt, hade Ă„ngest och ville hem. DĂ€r började kontakten med sjukvĂ„rden, och han fick diagnosen utmattningsdepression.
Han berÀttar om en kaosartad tid med stÀndigt nya lÀkare, otaliga medicinbyten och brist pÄ uppföljning.
â Jag hann gĂ„ igenom 35 olika sorters mediciner. En lĂ€kare föreslog ECT-behandling och jag var vĂ€l desperat sĂ„ jag sa ja. Jag ville ju bli frisk, sĂ„ jag gick med pĂ„ det. Men som tur var hade jag för dĂ„liga vĂ€rden för att kunna bli sövd, sĂ„ det blev inget av med det.
Under sjukdomstiden hade HÄkan mest legat pÄ soffan och tröstat sig med att Àta.
â Jag rörde mig inte, och mĂ„dde dĂ„ligt för att jag gĂ„tt in i vĂ€ggen, men framför allt för att jag var sĂ„ nerdrogad. Jag blev kraftigt överviktig och fick diabetes, till slut vĂ€gde jag 158 kilo. NĂ€r jag blev sĂ„ stor blev det jobbigare att andas, och den astma jag hade blev vĂ€rre.
VÀndpunkten kom ett Är senare dÄ en lÀkare rekommenderade sjukpension.
â Jag hade astma, diabetes och utmattningsdepression, men min hjĂ€rna sa nej. Jag ville tillbaka, jag har alltid gillat att jobba. NĂ„gonstans dĂ€r började resan tillbaka.
Han fick frÄgan om att göra en magsÀcksoperation, gastric bypass, och nappade direkt. Men vÀntetiden var lÄng och det skulle dröja tvÄ Är innan han kunde fÄ en operationstid.
â Jag tĂ€nkte att det hĂ€r mĂ„ste jag fixa sjĂ€lv. Tillsammans med lĂ€karen kom jag fram till att jag skulle vara pĂ„ nĂ„got stĂ€lle dĂ€r jag kunde fokusera och fĂ„ vara mig sjĂ€lv. Jag fick hjĂ€lp av en sjukgymnast pĂ„ gymmet Hermelinen och sedan har det bara fortsatt.
HÄkan började trÀna och mÀrkte snabbt resultat. I dag har han nÀstan halverat sin vikt och vÀger 87 kilo, har slutat med alla mediciner och kÀnner sig starkare Àn nÄgonsin. Sedan 2015 jobbar han 75 procent pÄ LuleÄ kommuns pensionÀrsservice.
â Det som har varit jobbigast Ă€r minnet. Min barndom rök, och mycket av tiden före 2005 Ă€r borta, men en del har jag fĂ„tt tillbaka genom vad mina vĂ€nner berĂ€ttat.
Han rycker pÄ axlarna och ler:
â Ăh, det dumma som har varit fĂ„r vĂ€l vara, det Ă€r okej. Nu fĂ„r jag sikta framĂ„t, nu Ă€r det framtiden som kan bli bra, och den kan jag sköta med hjĂ€lp av trĂ€ningen.
Han hyllar gemenskapen och det mottagande han fÄtt pÄ gymmet:
â SĂ„ lĂ€nge jag kan vara hĂ€r behöver jag inte medicinerna, det Ă€r sĂ„ enormt underbart. Jag fĂ„r sĂ„ mycket endorfiner, allt det hĂ€r bara sprutar in i kroppen. Det Ă€r tusen gĂ„nger bĂ€ttre Ă€n vilken medicin som helst.
För fyra Är sedan fick han diagnosen adhd bipolÀr, och dÄ föll alla bitar pÄ plats.
â Det var skönt att fĂ„ ett besked, jag ville veta vad det var som stĂ€llde till det för mig. SjĂ€lva utredningen och sjukdomen i sig bryr jag mig inte om. Jag fick ett svar, det var viktigt för mig, och en förklaring till varför jag hade sĂ„ svĂ„rt att klara av skolan.
Den mörka tiden har han lĂ€mnat bakom sig. Efter alla motgĂ„ngar har han hittat rĂ€tt â och hittat sig sjĂ€lv.