Jag minns så väl när vi träffades och våra första år som kompisar. Två vilsna högstadieflickor som just på den tiden troligtvis inte var den bästa kombinationen. Vi hade så många andra saker för oss än att just prestera fint i skolan. Vi gömde oss i cafeterian och drev lärare efter lärare till vansinne. Vi ljög och levde rövare. Jag hoppas att våra barn kommer att vara klokare än vad vi var.
En gång när jag skulle skolka från fysiken så drog jag världens sämsta lögn om hur Staffan, vår katt, måste ha vält omkull telefonen där hemma så att jag fick lov att åka hem och kolla läget. Väl hemma hade katten skurit sig i tassen och därför kunde jag inte gå på lektionen. Ren och skär lögn.
En annan gång bad jag MK ta lagboken och slå mig så hårt i huvudet som hon kunde, bara för att jag skulle svimma och behöva gå till skolsköterskan i stället för på lektionen. Och det gjorde hon. Jag svimmade inte, men det gjorde ont.
Vi har drällt omkring på stan, vi har liftat land och rike runt och vi har ”säg att du sover hos mig så säger jag att jag sover hos dig” för att sedan dra ut på nattliga äventyr. Vi har busringt innan nummerpresentatören blev vanlig hemma hos folk. Bland annat så ringde vi ibland till Shell, där det jobbade en kvinna som hette Maria. När hon svarade ”Shell Maria” så skällde MK (som också heter Maria) ”vov vov” på uppmaning. Och så kastade vi på luren och tjöt av skratt.
Vi spenderade våra pengar på att åka till Luleå då och då. Där köpte vi antingen varsitt par Levi´s 501:or, en cd-skiva eller en t-shirt med något fräsigt rockband, helst Nirvana. En gång valde vi i stället att göra egna visitkort. Antagligen så hade vi inte råd att göra varsin uppsättning så vi gjorde gemensamma; Malin & Maria – Kalix-flumen. Och så varsitt hemtelefonnummer. Eftersom vi stavade fel fick vi sitta och manuellt stryka över ”flumen” och skriva rätt. Jag undrar vem som fick dessa visitkort?
Vid något tillfälle i livet verkar det som att vi växte upp. MK fick sitt första barn och jag gick en kurs i porslinsmålning och resterande tid satt jag och broderade dukar till förbannelse. Vi bodde i varsin stad men hade ändå många tillfällen att ses.
Nu har vi nått den värdiga åldern av 35, våra barn är i alla möjliga åldrar och många gånger har vi surrat oss tillbaka bland spännande, skrämmande, vansinniga och hysteriskt roliga händelser från ungdomen.
Vi bor fortfarande i olika städer men ses då det helt enkelt passar. Vi kan surra i telefon varje dag eller bara en gång i veckan eller när vi har tid. Ibland ringer vi varandra när det är som mest spännande i skidåkning, för det är ingen annan som kan förstå den spänning som uppstår om Sverige är på väg att vinna, och då behöver man någon som kan vara ens med-skrikare i andra sidan av luren.
År efter år fortsätter vi att tjata och gnata och förbli tighta, var vi än befinner oss i livet.
Det, mina damer och herrar, det ärvänskap när den är som allra bäst.