Var är staden, tätorten och var är arbetsplatserna? Frågan kommer efter en rundvandring bland de 72 verken som ställs ut i Bodens konstförenings vårsalong.
Stadsliv och människor i arbete lyser med sin frånvaro. Bildmakarna väljer landskapet, naturen och möjligen den glesa byn som motiv eller något nonfigurativt. Människor förekommer, men det är inga människor i verksamhet eller arbete.
Kanske är det svårare att måla stadsmiljöer än fjällandskap, att måla en arbetande gruvarbetare än höstlöv på stigen eller gatuliv än byvägsliv. Det kan vara en förklaring, men det blir samtidigt en uppmaning till ansträngning.
En vårsalong med många konstnärers verk ger en bra bild av vad konstutövarna, i detta fall amatörer, har för sig, om det händer något eller om allt är kvar vid det gamla. I denna Bodens konstförenings vårsalong det ser ut ungefär som det brukar göra.
Men bland alla landskap, porträtt och nonfigurativa verk återfinns några tavlor som avviker en smula. Det är Birgitta Tjernströms oljemålning Tvärgata som just visar vad titeln anger och som uttrycker just den stämning som ryms i begreppet. De flesta av oss lever snarare vid en tvärgata och inte vid en byväg. Så här ser det ut, kanske inte vackert men också det som inte är vackert är värt att avbilda.
Det närmaste vårsalongen kommer en industriell miljö är i Majden Carlssons akvarell Ljuså kraftstation. Det är visserligen exteriören, men tack för att du valt att avbilda en industribyggnad.
Det finns också ett par humoristiska inslag som bryter trenden. Det är dels Gun Blomberg som målat en akvarell med en gravplats där den avlidne, eller kanske bara hans ande, stiger till väders och utropar "Haha, jag är inte här utan där...". Ulla Wikmans akvarell Älvornas dans ser roligare ut än titeln låter eftersom dessa älvor tycks bo i fönster- och balkongförsedda trädstammar.
Och efter att ha ögnat igenom förteckningen över de 72 verken: Var finns de manliga konstnärerna? Målar inte männen? Bara tre verk har en man som upphovsman och det är samme man bakom alla tre.