Det tog tid innan blåmesarna knäckte koden till hur man skulle äta talgbollar från en talgbollsautomat, men till slut gick det. Sedan följde talgoxarna, nötskrikan, och ekorren, efter. Blåmesarnas förmåga att vara först är heroisk. De trotsar sin litenhet, andra större arters dominans, och rädslan för människan.
Avantgardet ska per definition gå före, utmana samfundet, existerande begrepp och villkor, och peka på en ny väg framåt, där ingen tidigare gått. Avantgardet ska göra detta, i medvetande om vilka risker det innebär, men ändå inte kunna låta bli att säga sin mening.
Opportunisten, å andra sidan, hittar sin föda där den finns, och gör det utan att förarga någon eller visa sin avvikande åsikt.
Och visst är det så att var och en är sig själv närmast. Kritiserar man den hand som föder en, så kommer garanterat ett bakslag.
Jag talar förstås om kulturarbetaren, en underart som är både flytt- och stannfågel, beroende på vilka utfodringstationer som hittas. I slutänden är det alltid så att det är det offentliga, i form av skattemedel, som ser till att de utrotningshotade arterna överlever. Nu kommer vi till själva paradoxen; ska den som lever av det offentliga smörgåsbordet även kunna kritisera detsamma?
Kan man vara avantgarde och samtidigt vilja ha stöd från det offentliga? Jag ligger bokstavligt talat sömnlös på nätterna och funderar på detta. Blåmesen marscherar framåt, orädd, hungrig, diminutiv. Talgoxen , nötskrikan, och ekorren följer i spåren.