Efter flera år med samma fröknar och kamrater hade han växt ur dagiskostymen. Det visste vi inte då, men det blev väldigt tydligt när det istället skulle handla om skolskjuts, ryggsäck, spela king och hur lång man är.
Efter över ett år av sjukskrivning blev det dags att börja jobba på riktigt och heltid. Istället för sega, släpiga dagar blev det dags för intensiva i överkant. Nya datasystem och lunch på fasta tider. Det visste vi inte då, men det var dags. Han var rehabiliterad och också flygfärdig.
Han i det senare fallet är jag. Friskförklarad efter ett smärre helvete av hjärntumör, dosetter, vacklande självförtroende och imponerande operationsärr.
Han i det första fallet är min son, som stod lika redo för nya kliv i livet och började i plugget.
Det visste vi inte heller då, men detta skulle utveckla sig till väldigt liknande upplevelser för två stolta grabbar, ibland till omedvetna tävlingar om uppmärksamhet och oftast med en stor tro på att allt som har hänt på dagen är ruskigt intressant för andra.
Jag som på tok för ofta talar om att jag jobbar på Sveriges Radio, utan att nämna att det är ett vikariat, att jag behöver hjälp med precis allt – från att slå på mikrofonen, numret till vakthavande befäl till att veta vem som ska få höra att inslaget är klart.
Han som så löjligt ofta säger att han går på Borgmästarskolan, utan att nämna att det är sexårsverksamhet, att han inte kan läsa eller inte hittar till varken slöjd- eller gympasal.
Vi pratar om vart vi har varit på dagarna alldeles för ofta. Så ofta att det skulle kunna misstas för skryt. Själva tycker vi bara att vi berättar intressanta fakta. Han nämner något om nya, gula blyertspennor, jag sitter och knackar i bordet med en Sveriges Radio-penna.
Han om vad fröken sa, jag vad chefen sa. Båda vad vi åt till lunch och vem som satt bredvid. Båda somnar vi tidigare och snabbare än någonsin tidigare. Och stoltare.
Han känner ”Nu är det läge! Nu vill de veta vad min lärare heter och var han kommer ifrån” och säger ”Magnus är från Råneå” vid ett flyktigt morsande med ytliga bekantskaper på stan. Jag har allt för ofta sagt ”sen sa Lena Callne…” till folk som högst troligt inte är intresserade.
Han att han räckt upp handen och svarat rätt på fråga i dag, jag att Lisa Wede tyckte mitt inslag var bra.
Han att man efter Borgmästarskolan ska få börja på Tunaskolan, jag att P3 har en avdelning på redaktionen. Han visar gärna på eget initiativ sitt lånekort från bibblan, jag visar mitt passerkort med foto.
Han: ”Är jag blöt i håret? Jaha, vi har varit och simmat på Pontusbadet i dag” och kastar avmätt bak håret. Ingenting om att han inte kan simma.
Jag: ”Är det två telefoner på bordet? Jaha, det här är min jobblur” och stoppar ned en iPhone som att det är världens naturligaste sak. Ingenting om att det är första gången någonsin jag har en telefon i jobbet.
Hemma är det en tävling i uppmärksamhet och stackars vår kvinnliga familjemedlem när två riktigt små grabbar jobbar med oklara ljud i klar volym samtidigt som vi två tigger om uppmärksamhet i vad vi har presterat under dagen. Båda törstiga på bekräftelse, uppe i varv efter spännande dagar och omedvetna om båda sakerna i en jobbig kombination.
”Vi var på Tunavallen i dag”, ”jag var i Landstingshuset i dag”. ”Vi hade gympa idag”, ”Jag sände live i dag”. ”Det ska komma en ny kille till klassen”, ”Stig-Arne ska gå i pension snart”
Jag nämnde tidigare Pontusbadet och iPhone. Det finns många andra simhallar och telefonmärken. Så måste vi säga på mitt jobb, nämligen. Public Service.
Nämnde jag att jag jobbar på Sveriges Radio?