ˆ "Vi såg Gud på matchen i går. Han hade med sig grabben."
En mening kan vara hur osann som helst. Det märks ändå aldrig på själva språket, det flyter på som vanligt. Det finns ett obegripligt glid i påståendet, det kärvar aldrig, osanningar betyder inte ett dyft. Allt blir jämnt och fint i den språkliga svarven, också rena snurrigheter. Det som är lögn fastnar inte i grammatikens nät. Och när nu solen äntligen bryter fram över vinterviken så kan det också bli en språklig händelse, för man kan intala sig att molnens foror rullar bort och att det är ljuset som spänts för och drar undan dem. Språket har en skönhet som kan överglänsa det mesta. Delvis är det kanske också meningen: vi ska finna en viss tröst i vackra ord när nu världen ser ut som den gör.
Men orden måste skälva och leva, skriver Harry Martinson. Han varnar för det officiella språkets isord och för pappersord som aldrig blöder eller skälver. Ordet "repressalier" låter till exempel "inte värre än ordet reparation", konstaterar han. "Attack låter inte värre än tack. Konflikt låter inte värre än konfekt."
Och så går han bakvägen in i ett sådant pappersord för att vi tydligt ska se förvandlingen: "Delinkvent kallas den som blir hängd, halshuggen eller dömes till bambuskottsdöden, ´rökelsen´ eller ´de tusen snitten´ med början i de otroligt (osannolikt!) nervkänsliga axlarnas muskulatur."
"Men ordet delinkvent låter inte olikt ordet delikat", summerar Martinson.