Den som läste min förra krönika fick en glimt av min plågsamma relation till fenomen som Melodifestivalen – en företeelse som jag innerst inne vill älska, men bara känner vämjelse inför. Min vapendragare Kaselnikov tyckte att jag borde lugna mig:
– Spektaklet är ju ett intressant studieobjekt i socialgeometri.
– Men om hela världen förvandlas till ett studieobjekt då? replikerade jag.
Sedan kom den politiska röran och nyvalet. Sverige blev plötsligt grekiskt, bara det att vädret (ironiskt nog) var så mycket sämre. Jag hade alltid trott det, att priset för politisk präktighet – fantastiska telefonsystem, toaletter som sväljer kilovis med räkskal och därtill hemtjänst – kom till priset av minusgrader och mörker.
Jag borde ju rimligen ha anat att så inte var fallet. Inte ens tågtrafiken var ju längre någonting att skryta med.
Inför denna politiska soppa upptäckte jag att det drog åt samma håll som till Melodifestivalen. Jag ville älska, men kunde inte. Och sociologiska studieobjekt hade jag ju så det räckte.
Fast det borde jag ha begripit, ungefär som med mörkret och räkskalen.
Modern demokrati var tänkt som motsatsen till förtryck. Så växte den fram, mot feodalt och totalitärt styre varhelst det utövades.
En enda kung kunde inte ha makt över ett helt folk, av det enkla skälet att det inte längre framstod som rimligt. Principen spred sig ända ner till det lilla. En enda godsägare ska inte styra över människorna i en by. Tanken erövrade även hemmen. En husfader ska inte bestämma över de andra i familjen. Lika otänkbart är att mor och far ska bestämma vem vi ska gifta oss med.
Nej, allas åsikter är lika värda.
Folkflertalet vandrade nu i takt mot en ljusare framtid. Allt var bra tills...obekväma åsikter tog sig in i den demokratiska korridoren. Som ett virus. Alla hade rösträtt. Men 13 procent tyckte si, 23 så, osv. Allt var i otakt.
Hur skulle man se på det hela? Som när Ryssland lite oförklarligt vann melodifestivalen. Som om Putin suttit där och tryckt på någon jättelik röd knapp. Och i stället för kärnvapenstridsspets skickat in en miljon manipulerade röster via telefonsystemet i Ukraina.
Allt detta si och så trasslade liksom in sig i mitt tankekluster. Var det folket eller systemet som borde justeras? Eller skulle demokratin vara tvungen att lyda sina egna regler fastän kursen styrde mot förmodad undergång? Ack och ve för allt detta röstande. Jag ropade på Kaselnikov i dimman, men fick inget svar.
Signerat 10 dec 2014: Den ofrivillige socialantropologen.