Kerstin Ekman tog över Harry Martinsons stol 15 i svenska akademien 1978. Så här sa hon i talet till sin företrädare: ”När jag läste Nässlorna blomma vet jag att i det samhälle jag har omkring mig och som vilar på det goda folkhemmets grund, skickas barn som sockenpojken Martin, hämtas de av polis som verkställer myndighetsbeslut, finns det treåringar som vagabonderar, barn som växer upp felnärda, kroppsligen och andligen, barn med själar som irrar som kulan i ett flipperspel, barn utan språk. Martin i Nässlorna blomma har ett språk. Han delar inte den yttersta bristen, den som skulle gjort honom till ett aniarabarn…..”
Någonstans i dessa kargt ömsinta ord tar poeten Maria Vedin utgångspunkt i sin elfte diktbok: Leprakolonin . Ett sjuårigt barn, sannolikt en flicka, åker tåg med några leksaker på sitsen men utan närvarande föräldrar. Året är 1956 (då Aniara kom), hon har nyss av skolsköterskan beslagits med spetälska och är på väg till ett leprasjukhus i Lapplands inland.
Den enda möjliga svenska förebilden är leprahospitalet i Järvsö, Hälsingland, men det är lite svävande oklart om det rör sig om spetälska eller tuberkulos – hennes situation är allmänmänskligt utsatt.
Hon håller på att exkluderas från samhället så som de spetälska under medeltiden begravdes symboliskt med jordkastning och sattes in i något av många hospital som absolut enbart var dödens väntrum – skilda från samhället, skilda från familjen, skilda från all gemenskap.
Som de åtta tusen på Aniara, på väg mot Mars men genom undanmanöver utan kontroll och nu i riktning Lyrans stjärnbild.
Den drömrealistiska tonen i denna sammanhängande berättelse säger egentligen mer om flickans upphov och samhället än om henne själv: föräldrarna tycker det är bra att hon nu kommer i skola, deras närvaro antyds en enda gång då ”man” kastar karameller över kolonins stängsel och de fördelas rättvist, som tiden kräver.
Hur mycket är denna säreget absurda historieskrivning en kritik av tidens sociala ingenjörskonst, arbetslivets absoluta hegemoni över familjelivet, vetenskapens över känslolivets? Och har den något att göra med självklart dagis så tidigt som vid 1 ½ års ålder? Som tur är med Maria Vedin utsägs detta aldrig, vi får leva med frågan och själva söka svaren.
Först finns en dubbelprojicering mellan livet på leprakolonin och livet på Aniara, senare sammanförs dessa perspektiv i en omskrivning av Martinsons epos: Aniara återvände till jorden, strandade på Lapplands tundra, förde med sig leprasmittan och ett arkaiskt språk som utvecklats i rymdens gemenskap mellan de åttatusen.
Beskrivningen av skolgången och skolbibliotekets betydelse på kolonin liknar många vittnesmål vi hört om utsatthetens, dödsmedvetandets och dödsflyktens betydelse på sanatorierna för att tända författarskap, som nu även Martinsons. Förhållandet till litteraturen och språket blev besatt, som aniararesenärernas till Miman.
Maria Vedins poesi har en angelägenhet vi sällan ser i dagens språkmaterialism. Den egentligen enhetliga berättelsen blir starkt gripande och starkt ifrågasättande: förstår vi vad vår beskäftiga rationalism gör med barnen?
Det är alldeles omöjligt att efter denna läsning undgå denna avgörande fråga, som ju också var Harry Martinsons.