Bara ett par timmar innan showtime får jag nys om att min top-1 komiker ska uppträda en kort taxiresa bort. Dave Chapelle på Gramercy Theater på Manhattan. Det finns 14 biljetter kvar och 152 tveklösa dollar senare står jag i kön och pratar med en tjej som kallar Chappelle ”The Beyoncé of comedy”.
Passande, eftersom Chappelles standup-show, i likhet med Beyoncés omsusade skivsläpp utan PR-hype, ploppat upp relativt oannonserad. Till skillnad från Beyoncé har Chappelle hållit sig undan rampljuset i nästan tio år, sedan han tackade nej till 50 miljoner dollar för en tredje säsong av ”Chappelle Show”.
2015 är hans stora comeback med turné och en kommande HBO-special.
Chappelle kommer in på scenen i ett moln av rök suger i sig minst ett paket cigg under den dryga timmen. Efter varje lyckad punchline gör han ett litet ärevarv över scenen eller dansar en Harlem shake. Han är en kung på att blanda publikkontakt med satir, skämt om rasism och politik med toaletthumor i flytande harmoni. Kuk-komedins Baryshnikov.
Chappelle berättar om en premiss till en ny superhjältefilm: en snubbe får superkrafter men kan använda dem om han först tar en kvinna på fittan. Tyvärr är snubben väldigt ful och har inga pengar. Så när han måste rädda någons liv, våldtar han. ”He rapes, but he saves, that’s what makes him such a complex character!” förklarar Chappelle.
I Sverige har den senaste veckans gyttjebrottning, förlåt kulturdebatt, handlat om vem som har rätt att skämta om vad. Det intersektionella debattkollektivet Rummet släppte en bok som tog hus i helvete. Borgerliga pajas-skribenter som brukar citera Voltaire och tala sig varma för Charlie Hebdos yttrandefrihet gick i fällan, och blev kränkta över att Rummet kallat en riksarkivarie för kuksugare.
Jag har till skillnad från de som gav sig in i debatten baserat på skärmdumpar, läst boken. Åtminstone hälften, innan jag snarkande släckte ned pdf-dokumentet. Å ena sidan: En samling halvbakade krönikor med vagt förankrad postkolonialism som tema. Å andra sidan: fjortisklotter från omklädningsrummet på en högstadieskola (”Jag hoppas att jag aldrig mer behöver se Lorentz fula fejs på klubben!”).
Är det detta alla bråkat om? Är svenska kultureliten så svältfödd på ett gött kuksugarskämt att det här sätter standarden?
Ett par av Sveriges bästa komiker driver podcasten Bad Company. I senaste avsnittet diskuterade Branislav Pavlovic, Ahmed Berhan och K. Svensson (från Lilla Drevet) hur debatten om Rummet förvandlat medievärlden till en bizarro-world där identitets-vänstern och ledarside-högern blivit parodier på varandra. Den förra har mantlat sin nya roll som ”yttrandefrihetens hjältar” och den senare har svept in sig i offerkoftan.
”Det är som att Niklas Strömstedt skulle börja rappa”, sade Branislav Pavlovic om Rummets försök till satir, och menade att ”om din huvudsyssla är humor har du förlorat ditt körkort för att vara seriös i debatt”.
Han har en poäng. Om Rummet förbrukat sin trovärdighet som debattörer och journalister återstår bara en karriär som komiker. Frågan är hur fruktsam en sådan kan bli om varje skämt är så tråkigt att det måste förklaras i DN Kultur?
När Dave Chappelle drog sitt våldtäktsskämt i New York hade vissa buat under en tidigare show, och Chappelle ursäktade sig: ”Ibland säger jag taskig skit, men det är inte för att jag vill vara taskig. Det är för att det är roligt”.
Rummet och deras största hatare på högerkanten utgår från en liknande princip, men ignorerar den där sista meningen.