Ack du Sverige, du avlånga land. Under en månads tid har jag formligen bombarderats av förföriska bilder på Facebook av spirande små näpna tussilago, av drivor av vitsippor i söderslänter, av scilla, vårlök, vintergäck och så vidare – svårsmälta meddelanden när snön fortfarande ligger som en metertjock vit filt utanför det egna köksfönstret. Exakt av den anledningen känns datumet den 7 april ändå som en liten revansch. För det är precis då som Luleå går om Stockholm mätt i dagsljus, det är då solen stannar uppe en minut längre här uppe. Äntligen! Hurra!
Våren representerar livets återkomst och vi människor är väl aldrig så ”biologiska” som under denna tid – vi blir likt vandrande vårbäckar, det kluckar och porlar i oss av förväntan och lust. Längtan till ljuset känns starkare för varje år som går. Särskilt sen jag flyttat upp och bosatt mig på vischan, mitt i glesbygden så att säga. I det stora mörkret. Tidigare i livet representerades naturen i stort sett av en nertrampad tulpanrabatt på Mariatorget med tillhörande dofter från det sakta tinande hundbajset som låg lite varstans i krokarna.
Våren har många ansikten.
Nu händer allt slag i slag. För någon vecka sen landade ett svanpar vid selet i älven. Bofinkar har invaderat syrenbusken. Den första sädesärlan är inte långt borta. Det är hög tid att olja upp hojen. Längtan hänger ihop med väntan. Och väntan har vi nog alla lite svårt med i vår tid där allt ska ske nu, eller snarare igår. Vi lever i ett kvick-fix-samhälle. Omedelbar behovstillfredsställelse, jakten på lyckan är konstant. Allt nu! Konsulter i självförverkligandets konst lurar bakom knuten. Lyckogurun Kay Pollak verkar ha förökat sig. Jag ryser vid tanken.
Ett motmedel är Göran Greiders nya bok ”I trädgården hörs andra ekon”, en milt eftertänksam bok där författaren i ett rogivande adagio strosar runt i sin trädgård och gödslar sina läsare med klokheter. Naturens eviga kretslopp sett från en trädgårdsodlares horisont. Lite handfast poesi, tankar om livet och tidens gång, ett par recept av bara farten. Och lite politik förstås – fattas bara, det är ju Göran Greider. En bok som ingav lust och inspiration och som mynnar ut i paradoxen att det vilda överlever inte utan civilisation. För naturen är ju inte enkom det där, där borta. Vi är alla natur och vi bär alla ett ansvar.
Och visst är tanken kittlande vacker om färskpotatisen – det svenskaste av svenskt – som försommarens nattvard? Så låt oss odla vår trädgård!