Vi träffar varandra snabbt, på en gågata eller i kön till bankomaten, i ett skruvat kommentarsfält till en artikel om något aktuellt eller ännu hellre under en video om hur man tillagar något häftigt med avokado. Du ser stressad ut men jag frågar inte varför. Du ser trött ut men jag förstår att det inte finns tid. Dina ögon försöker undvika att berätta att pusselbitarna kanske inte passar, att barnen har problem i skolan, att jobbet är pest och kärleken är kolera, räkningar på hög, mående på låg. Den här sommaren har man i alla fall inte slösat på solskyddsförrådet, säger du. Nej visst är det tragiskt, svarar jag. Vi träffar varandra snabbt du och jag. Och vi pratar om vädret.
Du och jag, som alla andra, pratar om väder och inte om klimat. Med det menat både som banal metafor av ett like-samhälle där ytan är kärnan, där det som retuscherats är livet och där djup i bästa fall får vara något som Ruben Östlund håller på med. Där tekniken gjort att en vän alltid bara är en knapptryckning bort och överflödet gjort oss till känslotrötta och flyende zombier. Och nej, det här säger jag inte för att jag är en vresig gubbe utan för att jag har rätt.
Men jag menar också de facto att vi inte bryr oss om något så osexigt som klimatet trots, eller tack vare, att gubbar i glas-ögon under årtionden har sagt att vi nog borde göra det. Att vi borde prata om att de försvinnande polarisarna är mer ajabaja än att isbjörnar och pingviner får flytta vidare, till exempel att det frisläpper enorma mängder metan och att mörkt öppet hav absorberar mer solenergi. Kalla det dubbelstöten om du vill. Eller apokalypsen om det känns häftigare. Vi borde prata om försämrade skördar och sämre fiske för världens redan nu fattiga och utsatta, kanske till och med istället för att ta varje litet utrymme i anspråk för att skrika om invandring och integration. Kanske. Vi borde ha pratat om klimatet, översvämningar och naturkatastrofer redan innan det drabbade ett av våra golfproffs i Florida, långt innan Sydeuropa hamnade i torka och det nästan, obs bara nästan, blev FÖR varmt i solstolen. Men vi pratar inte om klimat, vi pratar om väder. Vi pratar inte om liv, vi pratar om en skön solbränna.
Nästa gång jag ser dig i kön ska jag fråga hur du verkligen mår, kanske inte hur noggrant du sopsorterar eller dina tankar kring flygskatten, men jag ska försöka att också se det som faktiskt kan ta oss någonstans. Det som kan få oss närmare varandra och längre bort från ingenting. Sen ska jag nog också berätta att odlingar av avokado runt om i världen för med sig både vattenbrist, uttorkade floder och skövlad skog. Jag säger inte att jag ska förstöra ditt fredagsmys men ett litet sting i guacamolen har ingen dött av. Värre är det med klimatet.