n Jag läser en novell och faller i tankar. Skulle det gå att skära till mitt liv så att det gav stoff till en sådan text? Den innehåller ett par täta episoder, några listiga skarvar och en liten skara människor. Berättelsen handlar om våra stora val, de som gäller livet.
Antagligen inte. Man lever inte så väldisponerat. Och det finns inte samma siktdjup i våra liv. Den ena händelsen ger inte heller lika självklart den andra, ja finns det egentligen något som man kan kalla handling i våra egna liv?
Nej, dagarna kommer och går. Och folk kommer och går. Vi ser inte de stora sammanhangen i det som händer, de finns väl inte. Ja, de uppstår kanske i efterhand, många år senare.
När pappan kommer på besök i den där novellen håller sonen på att skriva en berättelse om honom. Det blir plötsligt mycket svårare att få någon form på berättelsen. Samtidigt är det som om de glider ifrån varandra och pappan deformeras. Han blir två, minst.
Det är oerhört listigt gjort. Så listigt går det väl inte till i våra vanliga liv?
Författaren använder en berättelse för att korrigera en annan, de flyter in i varandra och jag blir osäker. Och jag börjar om från början i texten, redan innan jag är färdig med första läsningen.
I litteraturen spetsas ju också allting till. Pappan blir värre än han är. Och det går illa för själva berättelsen i novellen, pappan bränner den. Fast den finns ju delvis kvar, i det som redan berättats, innan den hamnade i elden.
Det vore förstås bra om sådana övergrepp bara förekom mellan pärmar. Om vi slapp dem i våra egna liv. Litteraturen kunde bli en vacker soptipp.
Fotnot: Den vietnamesiske författaren Nam Les novellsamling "Båten" kom på svenska 2010. Den första berättelsen har ett biografiskt drag och förebådar de fem andra.