Vi lever i en tid där staden och det urbana livet har ett stort utrymme i det offentliga samtalet. En pågående global urbanisering gör staden till en kuliss mot vilken mycket av våra liv utspelas och vare sig vi vill eller inte så tvingas vi ha en relation till staden och förhålla oss till det urbana var vi än befinner oss i geografin.
Man skulle kunna tycka att staden inte behöver omfamnas mer än den redan görs. Men även staden behöver sina försvarare idag liksom under förra seklet. Våra städer förändras i rask takt och gärna under parollen ”förtätning”, inte sällan kopplat till hållbar stadsutveckling
Med boken Staden som försvann sällar sig Jan Bergsten och Peo Rask till försvararna av en stad som med stolthet bär sin historia in i framtiden. Med Luleås stadskärna i fokus ges såväl ett panorama som detaljbilder av ett svunnet stadslandskap, en trästad, varav endast spillror återstår.
Om förtätning är det som gäller i dagens planeringsideal så var sanering rubriken under 1950- och 1960-talen, även om dessa hygieniska idéer sträcker sig tillbaka till 1800-talets stora stadsomvandlingar. Det är, även för oss utsocknes, en sorglig berättelse som Bergsten och Rask bjuder på samtidigt som vi känner igen oss, för vilken stad i Sverige har inte gått igenom samma förlopp av gamla hus som strukit med på bekostnad av en ensartad och likformig nybyggnation under de senaste femtio åren.
Med ett berikande bildmaterial i form av äldre och nyare fotografier, av det som var och det som är, skapas bilden av en svunnen stad, fylld av ljud och rörelse, ja, av livet själv. Retoriskt visar de samtida bilderna sterila miljöer liksom omöjliga att befolka då vardagens funktioner i form av bostäder, småbutiker, hantverkare och allmänna ytor försvunnit någon annanstans.
Jag ser Ida Broströms hembageri och Luleå elementarläroverk, eller Flickskolan, och jag tänker att det är som i Landskrona eller Umeå eller Örebro. Det har länge rått en oförsiktighet om den gamla arkitekturen, ett slags ödets ironi med tanke på dagens diskussioner om hållbarhet där betoningen av det lokala vad gäller både material och byggnadsteknik är stark.
Det finns en risk med den här typen av böcker och det är att de nyktra resonemangen ersätts av romantiskt skimmer och nostalgiska dimridåer. Men icke i detta fall. Det är en saklig framställning om än inte spikrak. Minnen blandas med historiska förlopp, personporträtt och miljöskildringar, nutida foton med äldre och byggnader med folkliv. En cirkus vandrar genom staden i en bild medan det gamla stadsbiblioteket eldas upp i en annan. Båda vittnar om glada människor i publiken. Vad vet vi idag om vad vi kommer att sakna om femtio eller hundra år?
Två författarröster delar på utrymmet med olika ton och stil vilket bär betydelse i sammanhanget. Kanske är det just så staden framträder för oss i flera lager där fragment fogas till fragment, flerstämmigt skapas en komplex och dynamisk bild.
Definitionen av en stad inbegriper förändringar och omställningar. Men stadens identitet är trots detta intimt kopplad till och förankrad i dess historia. Det är just denna historia vi måste värna om både genom att berätta om den men också genom att på allvar ta hänsyn till det materiella arv som utgörs av stadens byggnader och rumsliga utformning. Trästaden som försvann tjänar båda dessa syften och det måste vara just precis så vi bygger den verkligt hållbara staden.