Det är egentligen mycket som inte är meningen. Mycket som är ändå.
Någonting som verkligen inte är meningen är att vi ska vara ensamma, ensamhet strider mot alla naturlagar, människan är ett flockdjur, ändå är ensamhet ett faktum i det individuella samhälle som vi skapar allt mer. Var och en är sin egen lyckas eller olyckas smed om vi ska hård-dra det och samtidigt som vi många gånger försöker omge oss med triljoners bekanta, vara poppis överallt, försvinner och minimeras de riktiga vänskaperna, då de drunknar i bruset av ytligt överflöd.
Någon klok sade ”det går att vara ensam i ett hav av människor”. Faktum är att utan gemenskap dör vi, förtvinar, ruttnar och försvinner.
När jag var liten hade dagisfröknarna (ja, de hette dagis då och de var kvinnor) ett problem. När de vände ryggen till, var jag försvunnen. Jag rymde till äldreboendet en bit bort. Där hämtade dagisfröknarna mig, i början milt och överslätande, senare bryskt och irriterat, min arm gick faktiskt ur led en gång när Fröken Brutal anlände. Rymningarna till äldreboendet är numer en anekdot som då och då berättas av släkten som minns. Egentligen är den inte rolig.
Egentligen är den ett bevis på människans skrikande behov av att vara behövd, att vara någon.
På dagis var jag en i mängden, jag fanns inte där av någon annan anledning än att mina föräldrar skulle göra nytta, jobba. Men jag gjorde ingen nytta på dagis.
Varje gång jag kom till äldreboendet och öppnade dörren in till mormor Stina (min mormors mamma Justina) låg hon på sängen och vände sitt ansikte mot mig. Det leende som hon gav mig varje gång var tusen gånger värt det ovett jag senare skulle få. Jag satt på sängkanten intill henne och strök henne över pannan. När jag var ledig kunde jag stryka henne över pannan i timmar, när jag var på rymmen tills fröknarna eller mamma kom. ”Du har magiska händer”, sade alltid mormor Stina och jag tror henne än. På äldreboendet var jag behövd.
När jag var där var mormor Stina inte ensam.
För en tid sedan träffade jag tre killar som inte heller känner sig behövda. Jag satt nedsjunken i en soffa medan barnen lekte. Plötsligt kommer tre killar springandes med en bibliotekarie bakom sig. Det är inte ok att springa på bibliotek. Scenen upprepas några gånger så kommer killarna fram till mig ”vet du vad jag har hittat i en brevlåda?” frågar han. ”Näe”, svarar jag. ”En kondom med vitt i, sperma”, säger han.
Jag tar fram min mobiltelefon och visar en bild när jämten Jesper drar pulka ”se vad jag har gjort i dag”. Killarna tittar, sedan pratar vi om hundar, om en kille som läser en jätte, jättetjock bok, vi pratar om Gud, om livet och om allt möjligt. Så tittar min son ut från en koja och jag frågar honom om systern också är där inne.
Killarna som nu har klämt ned sig i soffan med mig tittar på sonen. ”Är du en mamma?” säger en med tvivel i rösten ”ja, är du en brorsa?”, frågar jag och det är han ”det är ok att vara en brorsa också”, säger jag.
Springarna och kondompratarna i biblioteket är bara uttråkade killar som inte känner sig behövda.
”Jag ska hem klockan tre”, säger en av killarna. ”Klockan är fyra”, säger jag.
Killarna gör ingen ansats av att gå.
”Nu måste ni gå hem”, säger jag.
Killarna går.
Tänker att jag borde frågat bibliotekarien om hon har någonting som grabbarna kan hjälpa henne med. Jag kan slå vad om att de skulle blir världens bästa hjälpredor, de skulle packa upp böcker i ett flygande fläng och de skulle hänga där jämt. Kanske kunde de få en egen affischplats där de kan hänga upp bokrecensioner av böcker som de läst, tips till andra, läs eller läs inte.
Jag gjorde tyvärr inte det. Man ska ju inte lägga sig i eller... men det är just det vi ska. Men ibland är det jobbigt att vara jobbig... men det är ju just det vi ska vara, för att försöka påverka. Ibland kan vi göra skillnad.
Vi måste få vara behövda och alla är vi behövda någonstans, det gäller bara att hitta var.