Författaren själv har sagt att hans skrivande präglas mycket av de sagor som hans mormor berättade för honom när han var liten. Och det märks. Sagans magiska element och sakliga ton, legendens sedelärande inslag samt känslan av ett skimrande förflutet som samtidigt uppfattas som tidlöst – allt detta ryms i vietnamesen Nguyễn Huy Thiệps noveller.
Det kan låta oskyldigt nog, men låt er inte luras – Thiệp har blivit censurerad flera gånger sedan debuten vid mitten av åttiotalet. Hans kreativitet tog sig först uttryck via konsten, men han övergick så småningom till skrivandet eftersom han inte ansåg sig vara tillräckligt skicklig som konstnär.
Inledningsvis skrev han motvilligt för byrålådan – regimens strikta krav på att författarna höll sig till en snäv socialrealistisk genre gjorde det omöjligt för honom att bli publicerad. När liberaliseringen, kallad Đổi Mới, inleddes 1986, fick han och många andra författare möjlighet att blomma ut både konstnärligt och i sin samhällskritik. Många av dessa böcker förbjöds snabbt – men Thiệp hann få en publik och hans popularitet har hållit i sig. Idag räknas han som en av Sydostasiens främsta författare.
Regn i Nhã Nam är den andra novellsamlingen som publicerats på svenska (Skogens salt kom 2001), båda på bokförlaget Tranan. Den rymmer femton noveller som på olika sätt skildrar Vietnam och dess historia.
I sitt informativa förord (som egentligen passat bättre som efterord då det samtalar med läsaren som om denne redan läst novellerna) påtalar översättaren Tobias Theander att det i en svensk kontext nog snarare är Thiệps ”särpräglade litterära stil” som fascinerar än de politiskt kontroversiella inslagen – helt enkelt för att vi inte har samma förståelse för vilken sprängkraft en omvärdering av okränkbara historiska gestalter kan få. Exempelvis gestaltas 1700-talsrevolutionären Quang Trung som en grym förtryckare, vilket orsakade hetsig debatt i slutet av åttiotalet. Historieskrivning är inte att leka med.
De mer högtravande passagerna med ”livsvisdomar” som återfinns i några av novellerna faller mig inte mycket i smaken, och jag kan även tycka att han ibland kunde tygla sin förtjusning i att rytmisera berättelserna med sånger och poem.
Bäst tycker jag att Thiệp är när han skildrar vardagslivet med sina små mystiska inslag, exempelvis i Livet är en fest som kretsar kring en sexårig pojke som sitter och väntar på att hans mamma ska komma hem från torget.
I hans lekar skymtar en obehaglig och svårbegriplig vuxenvärld förbi och mot slutet är det något onämnbart som krälar in i huset och skrämmer honom.
Undanhållandet av information i kombination med de poetiskt laddade bilderna – en smal ljusstråle med virvlande damm som fyller pojkens handflata, en föräldralös varg i skogsbrynet, ett vårregn som sveper in huset i ett dis – skapar något märkligt i texterna. Det är som att gå in i ett rum där allting tycks vara tydligt men långsamt inse att det finns en dörr som står på glänt någonstans, bakom vilken något fruktansvärt har hänt. Men hur du än tittar tillåter vinkeln du står i dig inte mer än att ana vad som skett i rummet ...
Thiệp säger sig vara en stor krigsmotståndare, ändå syns knappt de fruktansvärda 1900-talskrigen i Vietnam i denna samling. I översättarens förord informeras jag om att Thiệp är av åsikten att litteraturens uppgift inte är att skildra krig, utan förhindra dem.
Det är ingen liten sak. Men jag tänker att det är just det han försöker göra här. Väva samman den lilla människan med den stora vardagen med historien samtidigt som han lyfter frågan om makt och vad som är dolt – allt för att belysa det mänskliga sammanhang vi gemensamt befinner oss i.