Ordet vinkelskott letar jag förgäves efter i Svenska Akademiens ordlista. Mellan vinkelrät och vinkelslip borde det ju ha sin givna plats, tycker man.
Googlar man ger vinkelskott däremot (18 juli) över 12 000 träffar vilket vi nog framför allt ska tacka Birger Norman för.
I varje fall om man läste Metallarbetaren på 1960- och 70-talen leder ordet nästan oundvikligt tankarna till honom, den klarsynte observatören och lyrikern som skulle ha fyllt 100 just i dessa dagar.
I mer än ett kvartssekel fyrade han av sina vinkelskott med stor träffsäkerhet och gjorde dem lästa långt utöver tidningens givna läsekrets. Ämnesvalet spände över vida fält, från teologi och teaterkritik till aktuell politik. En krönikör utöver det vanliga, långt innan pressen började översvämmas av dem.
För många blev han arbetarrörelsens samvete, men själv skulle han säkert ha värjt sig mot en så anspråksfull etikett.
Birger Norman var försiktig med orden. Han höll reda på språket, både sitt eget och andras.
En särskilt minnesvärd gång, i tidningen Arbetet den 12 januari 1977, redde han, apropå den då just bortgångne Ernst Wigforss, ut skillnaden mellan att vara teoretiker och att vara ideolog.
En teoretiker är sysselsatt med att tänka, en ideolog däremot har tänkt färdigt och fått ett lärosystem att försvara. Därför var Wigforss ingen ideolog, han gjorde inga anspråk på att ha tänkt färdigt, resonerade Norman.
Hans vinkelskott är fortfarande saknade i samhällsdebatten, lika saknade som Caleb J. Andersons utrikeskrönikor i en annan fackförbundstidning, Sia.
Fast Norman var mer mångsidig som publicist. Lyriker, dramatiker, novellist och men faktiskt också undersökande journalist. Då tänker jag inte främst på Syneförrättning i folkhemmet som han gjorde tillsammans med kollegan Stig Sjödin, utan på Ådalen 31.
Den boken är och förblir ett mästerstycke i den svåra genren litterärt samhällsreportage. Den som tror att det räcker att ha sett Bo Widerbergs film för att förstå vad som utspelade sig i Ådalen den ödesdigra våren 1931 har missat mycket.
Birger Norman hade rörelsens öra men utan att låta sig förvandlas till hovpoet. Tvärtom. Han skrev förvisso prologer till kongressöppningar och andra högtidliga sammankomster, men kunde också vara skarp mot sina egna och hävdade ibland ståndpunkter som var obekväma.
Att som han gjorde försvara Jan Myrdal var säkert inte så populärt bland ombudsmännen i Metall på 1970-talet.
Då vänstervågorna vid ungefär samma tid ibland höll på att dränka Aftonbladets kultursidor och vållade viss irration bland tidningsägarna i LO-borgen skrev signaturen Struve på ledarsidan i samma blad att Norman var den ende som kunde kritisera facket utan beskyllas för att vara ombud för Mao.
Förklaringen var att hans kritik bottnade i en grundläggande hemhörighet som student- och kulturvänstern saknade. Men säkert var det också en fråga om språk och ordval. Det var för övrigt också den förklaring han gav själv den enda gång vi träffades och hade tillfälle att resonera om demokratisk socialism, timmersortering, Ådalen, kultursidor och annat vi hade gemensamt.
Birger Norman drämde sällan till med storsläggan. Han behövde inte; klartext utan vare sig förenkling eller förgrovning var hans strävan. Och formuleringarna kunde nog svida ändå.
Inte ens Gunnar Sträng, den mäktige och med tiden något självgode finansministern, gick fri.
I ett vinkelskott 1969 – efter ett dumt uttalande om ”omogen kart” och ”skägglösa ungdomar” inför näringslivets höjdare på Arosmässan – tyckte Norman att ”strängen tappat sin klang” och numera istället lät som en ”murrig ulltråd över en margarinlåda.”
Gamla KF-ägda Rabén & Sjögrens förlag hade på sin tid det goda omdömet att samla ett urval vinkelskott och ge ut dem i bokform. Där kan man förvissa sig om att många av dem, fast de ofta anknöt till aktualiteter, faktiskt håller förvånansvärt högt läsvärde än i denna dag.
Men Birger Norman var först och främst ändå lyriker. Hans bästa dikter lägger en vemodets blåton över hans ungdoms Ådalen.
Med samlingarna Utanikring och Speleka visade han dessutom – vilket väl ingen hade trott – att det inte bara gick att nå imponerande upplagor utan också kunde skrivas stor poesi på hans eget ådalsmål.
Bättre på folkmål har nog ingen diktat åtminstone sedan Frödings dagar. Ofta humoristiskt, med en pricksäker vändning i slutet. Som i den här minnesbilden från tiden som klantpojke vid ett sågverk i ungdomen:
Når man geck him
hördde man dom äldren
diskutäre kvinta
å kvarta å tertia å prima
å sekunda.
Å goda.
Åsså utskotten
som int va nå å ha.
Fali onyttit å kunna.
Nu då dom jär finmöblen
tå blåverke.
Vad ord som dessa och dessa samlingar betytt för att stärka en tynande språklig och kulturell självkänsla i ett industriellt avlövat Ådalen ska nog inte underskattas.
Ändå vill jag, kanske särskilt så här inför hundraårsdagen av hans födelse, varna för frestelsen att göra honom till något slags hembygdspoet.
Marskvällarnas
blå timme i Ådalen.
Vad rör mig Paris.
Ådalen fanns ju där hela tiden, som en vemodig klangbotten i nästan allt han skrev. Och i poesin hör de oupplösligt ihop, Norman och Ådalen.
Men hans register var mycket bredare än så, både som skribent och samtidskommentator.
Mats Rosin