Den där kvinnan, hon är inget enkelt fall. Jag har sagt till henne att det är dags att sluta slösa tid, att börja leva. Hon är ju för tusan över fyrtio år gammal. Och dagarna går.
Jag frågar henne vad alla hennes gamla vänner gör, men hon vet inte riktigt. De försvann någonstans på vägen. Vi slutade höra av oss till varandra, säger hon. Då undrar jag lite försiktigt, för att inte göra henne upprörd, om det inte är dags att lämna byhålan. Varför ska du sitta här och stirra i taket vareviga helg? Du borde vara ute och roa dig med likasinnade. Gå på bio, konsert eller pub. I den här trakten lär du förbli ensam. Här ska man vara intresserad av jakt och skoter för att trivas. Du borde flytta till en stad.
Nej, säger hon, absolut inte. Här finns ju naturen, mina djur. Jag trivs med det också. Sjön om sommaren, skaren om våren och den friska luften om hösten. Men vintern då? undrar jag. Alla de månader då isen ligger metertjock och snön faller utan uppehåll. Ska du sitta där framför tv:n med mörkret tryckande mot fönsterrutorna, eller med näsan i boken och drömma dig bort? Det går inte att leva i en fantasi. Gör det inte? säger hon och flinar. Fantasin är ju oftast mycket bättre än verkligheten. Och vem behöver vänner? Jag trivs i mitt eget sällskap.
Jag vet att hon ljuger. I grunden är hon en rastlös själ. Förr ville hon ha roligt, helst hela tiden. Hon såg alltid till att ha något att se fram emot. En resa, en fest eller en shoppingtur. Nu nöjer hon sig med att ha kul en gång om året, på sin höjd. Hennes liv domineras av tråkiga måsten. Hon förtrycker sitt verkliga jag. När skrattade du senast riktigt ordentligt, undrar jag, så där så att du fick ont i magen? Hon rycker på axlarna. Det var tydligen så länge sedan att hon inte minns det.
Förresten, säger jag för att vara lite mer konkret i min kritik, din trappuppgång, hur har du tänkt lösa det problemet? Detta oavslutade byggprojekt, utan ledstång och lyse. Där springer du halvnaken till toaletten om natten. Tänk om du snubblar över katterna, faller handlöst och bryter benen. Telefonen kvar på nattduksbordet uppe i sovrummet. Dessutom är du för snål för att slå på värmen i huset. Innan någon hittar dig kan du ha hunnit frysa ihjäl.
Äh, säger hon, jag klarar mig alltid.
Den där kvinnan, hon är ett hopplöst fall. Hon är jag och jag är hon. Hon bor i min skalle, och denna ständigt pågående inre dialog börjar gå mig på nerverna. Att prata med sig själv kan vara väldigt tröttsamt.
Solveig Nordmark