När min morbror ringde och sa att de hittat cancer i hennes kropp satt jag i bilen. Jag hade precis hämtat min dotter från förskolan och var på väg hem. Hon hade fått ett tuggummi och den syntetiska bananstanken fyllde plötsligt hela bilen. Jag hatar den där doften. Det luktar död om barntuggummin. Men det visste jag inte då. Då visste jag bara att jag behövde vända bilen. Att jag var tvungen att ta mig till sjukhuset och att det behövde vara ett misstag. Jag behövde att någon hade gjort fel. Väl på sjukhuset var allt som vanligt och samtidigt helt obekant. Mommo satt i sjukhussängen och min dotter hoppade upp och lade sig intill. De delar namn de två. Jag satt i en besöksstol, pratade och skrattade. Jag åt clementiner och var räddare än jag någonsin varit förut.
Nästa dag åkte jag till sjukhuset igen och dagen därpå samma sak. Min chef på jobbet förstod och gav mig tid. För den tiden är jag honom evigt tacksam. Den hösten var jag rädd dygnet runt. Jag hade kramp, upplevde fullskalig panik.Mommo hade cancer i bukspottskörteln som spred sig och det spelade ingen roll hur mycket vi sa nej. Det handlade inte om att kämpa eller om att ge upp. Cancern bryr sig inte. Den växer och den tar vad den vill ha. Den tog min Mommo. Jag hatar den. Jag hatar den på ett brinnande, intensivt och totalt förgörande sätt. På ett sätt jag inte trodde att jag var kapabel att hata. Men den bryr sig inte. Det är förgäves. Det fanns bra dagar när hon var hemma från sjukhuset, hon var pigg och vi skrattade tillsammans. Hon skrattade alltid med hela ansiktet och jag har spexat hela livet för att locka fram det. En människa som skrattar saknar ålder. I ögonens glitter ryms ett helt liv. Vi tittade på bilder, pratade om min dotter, om mig och jag höll andan varje gång vi skiljdes åt. När ambulanspersonalen hämtat henne skurade jag hysteriskt hennes golv. Det fick inte synas att de varit där, för de fick inte ha varit där.
Jag är glad att jag faktiskt sa att jag älskar henne, trots att jag vet att hon redan visste. Jag är glad att jag var med henne när hon dog. Den amputerade delen av mig ligger fortfarande kvar i den där hemska sängen och klamrar sig fast. Som en apunge. Som ett skrämt djur.
Det var några dagar innan jul och jag minns nästan ingenting från denna årligt återkommande helveteshögtid. Jag var rasande. Jag var ett vrål. Sen föll jag, helt obemärkt, rakt genom mig själv. Människor omkring mig beklagade sorgen. En vanlig fråga var hur gammal hon blev. Precis som om kärleken till henne skulle ha avtagit i takt med att hon blev äldre. Jag betedde mig nog som förväntat. Var rimligt ledsen och gick vidare. Mindes bra saker och fokuserade inte på döden. Man får inte fokusera på döden när någon dött, det förstod jag och aktade mig noga för att prata om sådant som spelade någon som helst roll.
Inom mig skrek jag vidrigheter med fulöppen mun, groteskt förvriden och vulgär i mitt krav på att få vara människa på riktigt. Vrålet stillade mig, tömde mig och vreden brann sakta, mycket sakta, ut och lämnade plats för saknaden. Ett känslomässigt svedjebruk. Nu har det gått drygt tre år, 1 494 dagar. Jag har fortfarande inte besökt hennes grav. Hon finns inte där. Men det står en koffert med tyger i min syhörna. Min dotter vet att hon inte får ha den öppen för då falnar doften. Hon vet att jag behöver sitta där och andas in ibland. Hon vet att jag inte kan dela den stunden med någon, för det är ingen som kan dela den stunden med mig.