NY BOK
Elizabeth Strout
Olive, igen
Översättning: Helena Hansson
Forum
Men jag missade därmed också Olive, huvudpersonen i hennes Pulitzerprisade roman "Olive Kitteridge", i fem långa år. Men nu dyker hon upp i en ny roman, "Olive igen".
Däremot sprang jag på två andra av Strouts romaner och blev förtjust. Hon trollade fram så sammansatta och komplicerade karaktärer, tyckte jag, den sortens bokliga gestalter som man hjärtans gärna skulle vilja byta ett par ord med när man väl läst ut den text de lever i. Även den nya romanen bekräftar att Strout äger just den skaparförmågan, en prosaförfattares kanske viktigaste gåva.
Roman, ja. "Olive, igen" liknar egentligen mer en novellsamling. De tretton kapitlen är ungefär tjugofem sidor långa och innehåller alla en berättelse som känns avslutad. Hälften av dem handlar om Olive själv, i de andra är hon knappt en bifigur, oväntat instoppad men lika snabbt utplockad ur texten igen.
Jack Kennison i det första kapitlet har två doktorsexamina och kulmage. Alla i den lilla staden i USA ljuger eller tiger, tänker han, utom Olive. De där två är på väg mot varandra, flyttar ihop och gifter sig längre fram vilket gör dem till bättre människor.
I ett avsnitt får vi lära känna Olives son, fru och fyra minderåriga barnen. Olive är där taggig och styvnackad och kan inte hantera dem alls.
I en annan berättelse närmar hon sig en svårt cancersjuk, gammal matteelev. Olive är mitt i sin brutala öppenhet också beredd att hjälpa folk. Och hon är lika hård mot sig själv.
Romanen är en oväntat snitslad bana mellan en rad viktiga, ofta livsavgörande samtal. Någon handling finns det däremot knappast, dialogerna är centrala i Strouts romankonst.
Hennes stil är beskuren och distinkt, ett perfekt tonläge för de stillsamma, knivskarpa reflektioner som hon varvar med skarpa dialoger. Där fångas rösterna in på kornet och replikerna blir ofta vassa eller ömsinta.
Åren går mellan kapitlen. Efter fem års äktenskap klamrar sig Olive och Jack fortfarande fast vid varandra när de sover. Men allt är inte lycka. De gör bland annat ett katastrofalt besök i hennes barndomsmiljö.
Det finns rätt stora likheter mellan Elizabeth Strout och Alice Munroe. De har samma sociala aptit, är obönhörligt realistiska och äger en likartad uppfattning om det förflutna: att det som hände fortsätter att verka genom åren och finns vid sidan av det nya. Och de har båda samma unika förmåga att rota fram något i varje människa som är unikt.