Edith Södergran lyfts fram – 100 år efter döden

Med enorma anspråk steg hon fram – och blev en av Nordens genom tiderna mest omskrivna poeter. Den unga modernistiska pionjären Edith Södergran är återigen mångdubbelt aktuell. Hennes poesi tolkas av folkmusikduon Erika & Cecilia, hennes fotografier ställs ut på Rackstadmuseet i Arvika och illustratören och författaren Nina Ulmaja vänder sig till den unga författaren i sin nya bok "En annan Edith".

– Många som inte läser poesi stöter på henne i högstadiet. Och även de som inte är intresserade möter nog manifesten. "Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är" är ett typiskt feministiskt citat som fungerar i alla tider, säger Nina Ulmaja.

Själv tar hon sig an Södergran från ett ovanligt perspektiv. När hon formgav en biografi av Stina Ekblad såg hon plötsligt ett färgfotografi taget av Södergran – och blev besatt av att få veta mer. Men det var svårt att närma sig någon så mytologiserad.

– Jag började läsa allt om Edith, och hon har uttryckligen både skrivit och sagt "låt inte mina brev komma i händerna på likmaskar som skriver biografier".

Omgiven av myter

Nina Ulmaja mötte utmaningen genom att skriva brev till Södergran. Hon uppmuntrar också läsarna att närstudera fotografierna, som delvis ger en ny bild av den finlandssvenska poeten. De går på tvärs med framställningarna av en sjuk Södergran som enbart levde i armod, hävdar Ulmaja.

– Jag insåg att även jag har gått på myten av henne som en romantisk poet i obygden, säger hon.

Södergrans poesi nedvärderades först, liksom hennes fotografier – som till skillnad från poesin ännu inte fått ett brett erkännande. I en bok som ändå uppmärksammade dem konstaterade en manlig redaktör i Finland så sent som 1992 att det "saknades en man hennes i bilder". Nina Ulmaja jämför med bemötandet av Strindberg.

– Hans fotografier har lyfts fram men Ediths bilder är mycket mer intressanta. De är inte uppställda – som fotografier från den tiden ofta är. Hon har skildrat en vardag, som inte var lika vanlig att visa upp då. Man ser livet i hennes fotografier.

Tolkning ger ny upplevelse

Folkmusikduon Erika & Cecilia – Erika Lindgren Liljenstolpe och Cecilia Österholm – upptäckte Södergran på nytt under coronapandemins inställda spelningar. De vände sig till lyriken för inspiration och fastnade särskilt för Södergrans existentiella texter. Nu har de tonsatt flera dikter på plattan "Någonstans i rymden".

– Hon är nästan folklig i dag och det är häftigt för hon var ju banbrytande på sin tid och fick utstå mycket kritik. Men det existentiella går att applicera på alla tider, säger Cecilia Österholm.

Även naturskildringarna och den hybrisliknande känslan av att allt är möjligt inspirerade duon. Cecilia Österholm ser också en öppenhet i dikterna, som passar med musikens uttryck. Hon anser att både dikterna och musiken erbjuder ett slags förhöjd verklighet, och att uttrycken förstärker varandra.

– Det är jättemånga som tonsatt henne före oss men jag vet ingen som gjort det med folkmusikspråket och det gifter sig väldigt fint. Jag tror att all form av tolkning av henne ger en ny upplevelse.

Leder till en själv

Titeln till skivan är hämtad från dikten "Till fots fick jag gå genom solsystemen" som anspelar på det storslagna i livet, enligt Erika & Cecilia. Men i duons tolkning handlar den också om att hitta sig själv. Och det var vad Nina Ulmaja gjorde – skrivprocessen ledde till hennes egna rötter, i en del av norra Finland som blev ryskt samtidigt som Ediths hemtrakter på karelska näset blev det.

– Jag hade inte tänkt skriva om det, säger hon och lägger till:

– Men jag insåg att här fanns en aktuell historia om migration och känslan av var man hör hemma. Saker som sagts om främlingskap och tillhörighet kring Edith kändes plötsligt som att "det handlar om mig". Farmors far emigrerade till Ryssland och försvann, och vi försvann från Finland till Sverige. Fotografierna lockade fram en migranthistoria, som jag inte kände till.

Hon konstaterar att hon är ännu en av dem som fyllt böcker om Södergran med det som har varit viktigt för henne själv. Samtidigt tror hon att det fotohistoriska perspektivet ger viktiga nycklar och skriver till Södergran i sin bok: "fotografierna är så nära din verklighet som vi kan komma."