Hösten 1921 åkte han till Berlin och snart efter sin ankomst började han rapportera från metropolen i NSD.
Hans första bidrag infördes den 1 december 1921. Tidningen presenterade skribenten på följande, inte helt sanningsenliga men slagkraftiga, sätt: ”Av en f d Bodenbo som i många år vistats i Berlin ha vi mottagit följande artikel.”
Presentationen stämmer i det avseendet att Johnson redan från början skrev som en erfaren journalist med gott grepp om sitt material och sina redskap. Han hade fingret på pulsen både i förhållande till storstaden och till läsekretsen därhemma. Johnson var före sin tid med att också synliggöra skribenten i det journalistiska reportaget. Hans två julbrev i NSD, införda den 22 och 31 december 1921, är fortfarande fascinerande och relevant läsning 100 år senare.
Båda breven intog en prominent plats på tidningens förstasida. I det första brevet, ”Vykort o. Tändstickor”, berättar Johnson om sin bekantskap med en av de många krigsskadade män som sätter sin gripande prägel på stadsbilden i efterkrigstidens Berlin. Skribenten har träffat mannen – som har förlorat en hand och ett ben och nu försörjer sig som gatuförsäljare – på den för metropolen karaktäristiska ”underjordiska järnvägen”.
Brevet är ett mönsterexempel på Johnsons förmåga att inkludera NSD-läsarnas nordliga miljö i utlandsreportagen. Det visar sig nämligen att mannen blev krigsskadad i Ryssland och transporterades hem till Tyskland med tåg via en ”invalidutväxling” som gick genom Finland och vidare över Haparanda och Boden. Mannen mindes att han fick blommor av en flicka i Haparanda! Detta hände på sommaren men mannen har hört att ”det ska vara förfärligt kallt om vintrarna”. Skribentens replik kommer med norrbottnisk underbetoning: ”Åjo, nog är det en smula kyligt, förstås.” Artikeln framstår i sin helhet som ett effektivt debattinlägg mot krig och för försoning.
Det andra av de två breven, ”Berlin i glädjens och i hopplöshetens tecken”, utspelar sig på själva julafton. I impressionistisk stil skildrar artikeln massornas myller vid jul som en virvelstorm i storstaden. ”Hela staden är i rörelse, tusen och hundratusen människor blandas och virvlas om varandra i denna jättegryta på gott och ont, som kallas Berlin.”
Johnson har en skarp blick för julen som kommersialismens klimax. Allt saluförs på stadens intensivt trafikerade gator. Även julgranar har blivit spekulationsobjekt. En beskrivning som den följande har troligen väckt både överraskning och munterhet hos läsekretsen därhemma: ”T.o.m. talltoppar hade fått äran att bli julträd och man nästan slogs om att för en 50-75 mark bli ägare till en sådan.” Skribenten själv har fått inse att en julgran ligger långt utanför hans ekonomiska räckvidd. I julbrevets andra hälft blir tonen mer dyster och fokus flyttas från den ”lilla” till den ”stora” ekonomin det vill säga den oerhörda tyngd som krigsskulden utgör på det besegrade Tysklands skuldror. Journalisten Johnson rör sig smidigt mellan det personliga och det politiska.
Perioden fram till 1924 blev ”guldåldern” i Eyvind Johnsons verksamhet som skribent i NSD. 1922 bidrog han med 22 artiklar och 1923 med 28 artiklar i NSD. Hans journalistiska ämnen och stil skulle sätta tydliga spår i hans litterära arbete.