Henry Mirell blev tidigt intresserad av litteratur.
– Som ung pojke gick jag i princip igenom hela biblioteket som vi hade i Korpilombolo. Sedan plöjde jag systematiskt igenom allt inom arbetarlitteraturen, som Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson.
En favorit som han lyfter fram är Fjodor Dostojevskijs ”Idioten”.
– Det är ingen vanlig bok, lite mer en idéroman om hur människor blir behandlade.
År 1970 flyttade han till Stockholm och började jobba på Ericsson. Där arbetade han i 26 år, nästan hela sitt yrkesliv. I många år har han också skrivit egna texter till och från, men någon tanke på att publicera sina alster hade han inte förrän en granne övertalade honom.
På sin 82-årsdag den 17 augusti 2023 debuterar han med diktsamlingen ”Hjärnristningar”.
Varför blev det poesi?
– Jag vet inte, men det är väl enklare att skriva saker och ting i lite mer koncentrerad form. Prosa är mer hårt arbete.
Vad ger dig inspiration?
– Jag vet inte riktigt. Ibland är det lite tungskrivet, som att knacka runor i en berghäll, därav bokens titel ”Hjärnristningar”.
Debutboken innehåller ett 40-tal dikter, varav några av dem berör hembygden. En handlar om myrslåttern:
– Den tog jag med för att folk i andra delar av Sverige inte visste vad det var när man slog myrar med lie förr i världen.
Henry Mirell berättar att någon beskrev hans texter som vemodiga.
– Det blir lätt så när man börjar skriva om starka känslor.
Har det varit viktigt för dig att formulera dem i skrift?
– Ja, kanske. Man skriver ju inte poesi så där utan vidare. Jag brukar tänka på konstnärer som Edvard Munch som gjorde ”Skriet” och kunde måla sina känslor på tavlan. Det är lite så med mina känslor, men i stället för att måla klär jag dem i ord. Jag skriver ner dem, men jag visar dem kanske inte.
Han betecknar en av dikterna som lite mer ”vanlig”, inte korthuggen och sorglig som en del andra:
– ”Ode till ett fallet träd” handlar om en stor gran bakom huset som drogs ner av höststormarna. Jag blev lite sentimental och skrev en dikt på sju verser. Med dikter är det lättare att få fram en stark bild. Jag har en del småroliga grejer också, som ”Mistluren”. Jag brukar fråga folk om de vet vem det var. Det handlar alltså om Elvis, som var född i Tupelo:
Han presenterades som mistluren från Tupelo
en plats lika okänd som Betlehem innan år noll.
Hans rop hördes genom världens dimmor
och spelade på min själs strängar
Och beskrev min saknad och
förklarade mina drömmar
det kändes som år noll på nytt
– En kort liten historia om en kändis, säger Henry Mirell och berättar om hur han fick idén:
– Tidningen NSD var husorganet när jag bodde i Korpilombolo. Någon gång i slutet av 1950-talet såg jag rubriken "Mistluren från Tupelo". Jag skrev dikten långt senare, men det var då jag förstod att Elvis var född i Tupelo, det var få som kände till det.
I somras höll han ett första boksläpp i Korpilombolo kulturhus. Den 17 augusti är det ny bokfest med grannarna i Stockholm. Och kanske blir det ännu ett litterärt evenemang i hemtrakterna:
– Någon gång i december kommer jag upp igen, det kan hända att vi kör en gång till då.
Kanske blir det också fler diktsamlingar.
– Jag har inga bestämda planer. Men vi får se om jag hittar något att skriva om, säger Henry Mirell.