Pohjanen tar Pänktti in i vuxenlivet
I "Smugglarkungens son" mötte vi "Pänktti" för första gången. Nu får vi följa honom vidare i livet i författaren Bengt Pohjanens självbiografiska uppföljare "Tidens tvång".
Foto: Göran Ström
Nu kommer uppföljaren Tidens tvång som tar vid där Smugglarkungens son slutade. Och nu står den unge Pänktti inför nya äventyr - realskolan i Pajala.
- Allting började med att min magister hade varit på en rättegång där min pappa stod åtalad för att ha smugglat en häst, och magistern sa att det nog vore bäst om jag gick i realskolan i Pajala. Det skedde mig ovetande alltihop. När jag sedan fick reda på att det skulle bli realskolan så ville jag inte dit. Alla andra skulle gå kvar i byaskolan och börja sjunde klass.
I Pajala vantrivdes Pänktti.
- Realskolan var en mardröm. Det fanns varken tillräckligt många lärare eller lokaler så vi fick sitta i någon slags radonbunker under gymnastiksalen. Jag minns att vi vid ett tillfälle hade tagit med oss mejslar och en grupp av oss pojkar grävde oss ut, säger Pohjanen och skrattar vid minnet.
Jo, vissa bitar av Tidens tvång är roliga också.
- Jag vill att den ska vara det. Och lite dråplig och spännande.
Det självbiografiska skrivandet bekommer inte Pohjanen, även om det blir svårare ju längre upp Pänktti kommer i ålder.
- Jag eftersträvar hundra procent självbiografiskt men det är inte mina memoarer jag skriver utan det är en roman. Efter första boken förstod jag att det självbiografiska ju bygger på minnesbilder och det kan ibland också betyda efterrationaliseringar. Men jag har verkligen försökt hålla mig till de bilder jag bär på.
- Det är lätt att berätta om sin barndom, men sedan blir det svårare. Det händer saker med en människa när den blir äldre som inte alltid är så lätta att berätta om. Jag försöker distansiera mig, men jag har faktiskt fått kämpa med boken.
Tidens tvång fortsätter så följa Pänktti på väg in i vuxen ålder via gymnasiet i Haparanda till den vita studentmössan. Vägen dit har kantats av en brytningstid, udda människor och märkliga öden - samt ett gryende intresse för skrivande på den gröna Halda som förärats honom. Tankarna upptas av en önskan att flytta söderut för att "bli medlem i Sverige", men också en kärlek till hembygden. Sedan tar en tilltänkt karriär som officer vid. Men där - just när Pänktti börjar inse att den militära banan nog inte är rätt för honom - slutar boken.
Men om det blir någon fortsättning vet Pohjanen ännu inte.
- Lite kittlar det. Men jag inser att det kommer att bli ännu svårare. Kanske är det den trånga porten som finns framför mig.
- Men jag har många andra saker som jag vill berätta om och två romanuppslag väntar redan. Dessutom har jag börjat skriva på Evakueringsoperan.
Tidens tvång kommer ut på Norstedts förlag - där Bengt Pohjanen debuterade för 30 år sedan - i mitten av november.
Så jobbar vi med nyheter