Konstnären Katarina Pirak Sikku kom plötsligt att tänka på en torvkåta som hon såg i tonåren. Tillsammans med sin man, journalisten Nils-Henrik Sikku, gjorde hon flera researchresor till området, och sedan 2015 har de arbetat med projektet som nu resulterat i en bok.
I familjen Walkeapääs torvkåta i Änonjálmme fann de historien.
Elisabeth Olsson från Örkelljunga gifte sig med Henrik Walkeapää 1961. Att flytta in i den stora renskötarfamiljen blev en stor omställning. Hon kunde bara svenska och kom till ett område där samiska var huvudspråket. Makarna fick en son och en dotter och 49 år tillsammans innan Henrik avled 2009.
– Hon berättade sin historia för oss. Där hittade vi vägen in i boken, säger Nils-Henrik Sikku.
Katarina har fotograferat och stått för formgivningen, och Nils-Henrik har skrivit texterna till ”Torvkåtornas torvkåta och renägarinnan från Skåne”. De har kompletterat varandra:
– Jag tittar på horisonterna medan Katarina ser allt annat, säger Nils-Henrik Sikku och tar ett exempel:
– I torvkåtor finns det många fina detaljer och konstruktioner. Jag ser en torvkåta, helt enkelt, men Katarina har en helt annan blick för allt. I boken är det inga vanliga motljusbilder med en tofsmössa, mer konstnärligt komponerade foton, skapade med känsla.
– Det är en personlig dokumentär, där vi även försöker få in historiska kopplingar. Vad som skett, och vad som sker nu.
Den samiska byggkonsten är också en viktig del.
– Torvkåtan är väldigt speciell, och egentligen en större identitetsbärare än tältkåtan, som finns på ett stort område. Torvkåtan har sitt ursprung i norska Finnmark och har hamnat här i och med tvångsförflyttningarna i början av 1900-talet. Den har utvecklats till en väldigt fin modell som finns här i Jokkmokksområdet.
– Det finns inga ritningar, varje torvkåtebyggare är sin egen byggherre som konstruerar och bygger på plats. Du har allt material i skog och mark. Du kan ta björken eller ett annat träd att använda till väggar och tak. Du har torven, möjlighet att ta nävret som skyddar mot fukt och vatten, och den skyddar mot både kyla och värme. Därför är kåtan sval på sommaren och skyddande på vintern, säger Nils-Henrik Sikku och tillägger entusiastiskt:
– Som du hör har vi gått igång på torvkåtor. Folk som bygger torvkåtor kan prata om dem hur länge som helst, historier om andra torvkåtor och byggen som de gjort och hur de har hjälpt varandra. De här torvkåtorna byggdes under en tid då folk gick man ur huse för att hjälpa varandra.
Katarina Pirak Sikku beskriver det krävande arbetet:
– Torven är väldigt tung, så man behöver vara många som hjälps åt. Den sjunker också efterhand och drar med sig nävret, så det gäller att man underhåller den. Eftersom det är ett naturmaterial kan det börja växa björkar på torvkåtorna. Så det är en levande byggnad, säger hon.
– De torvkåtor som finns kvar byggdes på 1970-talet. Underhåller man dem så klarar de sig väldigt länge.
De drar även paralleller från historien till vår tid, skriver om spanska sjukan som härjade i början av förra århundradet, om renpest med tiotusentals döda renar, om ett folk i nöd.
– Vi berättar om byggförbud där renskötande samer inte får bygga sina egna hus. De får inte äga mark, gör man det förlorar man renskötselrätten. Spåren av lappolitiken och dess konsekvenser ser vi fortfarande. Storrenägare försvann ut i tomma intet, fick en jordplätt och bosatte sig vid någon sjö, säger Nils-Henrik Sikku.
– Det är ett långt lidandes historia, men kopplat till dagens bild är det viktigt att veta vad som döljer sig bakom. Varför ser bilden ut som den gör i dag? Varför finns konflikterna fortfarande kvar? Det är nutidshistoria, något som alla bör läsa.
Boken är en dokumentär, med skönlitterära inslag i beskrivningen av natur, djur och trakter.
– Vi har en lång lista med källförteckningar där vi försöker visa att vi har verifikat på allt vi berättar, så på så vis är det en fackbok. Det är verkliga händelser – med verkliga människor, säger Nils-Henrik Sikku.
Det blev en bok om en torvkåta. Om historiens kopplingar till nutid. Och om att skapa sig ett hem och en plats på jorden.
Renägarinnan från Skåne, Elisabeth Walkeapää, hann uppleva hur hennes historia blev bok. Bara några veckor efter att den kommit ut somnade hon in i sitt hem i Porjus, 82 år gammal.