Korsika tog hem segern
Det blev Jacques Culioli och Korsika med sin mäktiga ballad som tog hem både juryns och publikens pris på Liet Lavlut 2008. Men NSDs Ida Fredriksson tycker till om samtliga bidrag.
Foto: Jonas Lindsköld
Och självklart var också de elva tävlande på plats, guidade genom kvällen av presentatörerna Mariela Idivuoma och Rolf Digervall.
Först ut var det galiciska bandet Boy Elliott & the Plastic Bags med ett rockigt och meodiöst nummer betitlat Planeta 19. Överhuvudtaget ligger det lite Imperiet-vibbar över musiken, och jag konstaterar ganska snabbt att dessa fyra unga män gör ett helt okej framträdande, om än inget som riktigt etsar sig fast.
Som andra band är det Sveriges bidrag Surunmaa som sjunger på meänkieli. De bjuder på en finsk tango och flyttar publiken tillbaka till Reza Baghers filmiska 60-tal i Vittula. Tyvärr räcker inte de goda intentionerna - sången är medioker på sin höjd och den ostämda fiolen gör inte saken bättre.
Vojne, vojne. Det kommer inte att gå bra för Surunmaa.
Från Bretagne i Frankrike kommer Gwennyn. Där talas bretagnska, som är ett av de keltiska språken. Samröret med den skotska och irländska kulturens märks tydligt också i musiken, där Gwennyn river av en rätt traditionell jigg-aktig folkvisa. Det är en rätt dans- och trallvänlig låt, ackompanjerad av trumlåda och traversflöjt och jag känner direkt att den kan vara en aspirant till vinnarplatsen.
Sedan intar Jacques Culioli scenen med sin armé av musiker och körsångare. Det blir en pampig ballad av Bocelli-mått när Culiolis fylliga operröst fyller salen. Och med den genomarbetade scenshowen känns det som om det här bidraget är direkt hämtat ur Eurovision Song Contest. En klar vinnarkandidat.
Annat är det med syditalienska Spasulati som rappar på arbereshe. Det framför någon slags hip hop/ska/jazz-hybrid som visserligen svänger som tusan, men dock tror jag att den är lite för hipp för den här tävlingen...
Elin Kåven från Karasjok i Nordnorge presenterar något helt annorlunda - en mycket skir och suggestiv ballad på samiska med elektroniska inslag. Kåven har en mycket imponerande scennärvaro, men ärligt talat är låten rätt trist.
Ungefär lika enformig är frisiska Jelte Posthumus & Pilatus Pats med sin jazzballad De wiete wyn hellet oan. Det låter lite som Coldplay en dålig dag.
Furlanska Carnicats satsar på den unga publiken och visar att visst kan man rappa på minoritetsspråk. Carnicats har mycket karisma, men tyvärr riktigt dåligt musiköra. De här kommer inte högt upp på pallen.
Tyvärr är det ungefär likadant med Yr Annioddefol, det walesiska skolbandet. De river av Drysu i reggaeinspirerad pop, hyfsat men rätt enformigt. Jag vet att de kan mycket bättre än så för jag hörde dem kvällen innan på en konsert och med en annan låt hade de här kunnat gå långt. Men med Drysu tror jag inte att det blir så.
Asturiska Dixebra har utan tvekan flest folk på scenen. Och utan tvekan flest och mest högljudda fans i publiken. Och de blir genast min klara favorit med sin hardcorebaserade rock flankerad av slapbass, blåssektion och säckpipa. Musikernas energi går det inte att ta miste på för hela scenen gungar. Och låten sätter sig som tuggummi på hjärnan.
Annat är det med Mordens, ett ryskt band som sjunger på mordvinska. De genomför någon slags rit på scenen, har på sig traditionella dräkter och spelar en hel låt i samma ackord. Det här är helt enkelt för bisarrt för att komma någon vart.
Så är det till slut dags för rösträkning. Och medan grafik, sms-röstningssystem och jurymedlemmar löper amok gör programledarna sitt bästa för att hålla ihop evenemanget. Det lyckas inget vidare.
Men til slut står det i alla fall klart att korsikanen Jacques Culioli tar hem både publikens och juryns pris med sin låt Hosanna in exelsis. Det känns på något sätt rätt, trots att jag i smyg hoppats på Dixebra. För mer Eurovision Song Contest än Culioli blir det inte.
Så jobbar vi med nyheter