Rakryggade kvinnor som går i samma riktning visar Jette Andersen dels i oljor men också i skulpturer i brons. I två av verken går de framåt, i en tredje i cirkel. Det finns kraft i stegen och gestalterna uttrycker en förmåga som räcker till att gå hur långt som helst. Inget kan hindra dem. De tre verken har samma titel, Ty varje början är bara en fortsättning följer, men med var sitt tilläggsnummer.
Men så går vi vidare bland de 13 verken och möts nu av andra kvinnor. De är inte lika rakryggade och i fysisk blomning och de går inte med lika kraftfulla steg men de är stadiga i blicken.
Nu är verkstitlarna Jag vet så mycket mer fast inte alls säkert och med motsvarande tilläggsnummer.
De tycks ha stannat upp någonstans i livet där de står mitt i en sjö med badmössor och badbollar.
Jette Andersen har tidigare inspirerats av sin mors första fotoalbum från 1930-talet och utställningen har också två verk med titeln Mamma. Det är två figurer som föreställer en ung flicka, en i brons och en i tygklädd betong. Den unga flickan i brons återkommer också på en stor duk med titeln Både hälsning och farväl i en och samma blick.
Det är en renodling i det som Jette Andersen visar. Allt går åt ett håll, inga tveksamheter bland dessa kvinnor. Sedan är det bara för betraktaren att tyda det lilla manliga inslaget i utställningen, den med bilden på en grupp sittande människor. Där finns män, men de flackar med blickarna och de har inte ens tagit sig upp på benen.