Själv är hon färglöst klädd, i mörkblått och mörkgrått, men hennes monolog lyser i den lilla teatersalongen. Det är väl det som är konsten i scenkonsten, att ensam behärska en publik utan färgstarka hjälpmedel. Sedan handlar det naturligtvis om orden och berättelsen, att ha något att berätta för publiken.
Charlotte Lindmark har skrivit manus själv och det blir ett avstamp i barndomsårens 1980-tal när ingen hade skilda föräldrar. I den världen är det svårt för en liten flicka att ta plats när hon vill vara ovanlig men samtidigt normal, speciell utan att vara konstig, inte vågar klättra upp på högsta grenen inför risken att bli smutsig.
Sedan väntar vuxenvärlden och sekelskiftet, vägen till yrket som skådespelare och våga ta plats. Kanske är det kvinnligt att inte våga ta plats, men att vi män gärna gör det. Charlotte Lindmark är träffsäker när hon återger kvinnorna och hur de inte vågar. Att sitta på ett sätt som inte utmanar, att le oskuldsfullt och att stödskratta åt männens dåliga skämt.
Pjäsen når något av sin höjdpunkt när den unga Charlotte Lindmark vågat ta plats, beskriver hur hon sätter sig mitt i ringen av stora, kända skådespelare i en tom lada någonstans i Sverige, för att lära sig. In skrider den store läraren, mästaren med den finska brytningen, och det blir en dialog i monologen. Charlotte Lindmark visar att hon inte bara lärt konsten att framföra utan också att skriva en monolog.
I programmet skriver Charlotte Lindmark att hon skrivit för en kvinnlig publik, men hon har en humoristisk träffsäkerhet som tilltalar också andra könet. Så marknadsför inte Bakom rollen bara för ett särintresse!
Uppsättningen går som en lunchföreställning på Lillan och det är tur att denna lilla intima teatersalong lever vidare, för var skulle Bakom rollen få en lika passande plats i Kulturens hus eller Norrbottensteaterns stora salonger. Nu går den veckan ut på Lillan, men är publiken lika fulltalig också i fortsättningen som tisdagens, så finns det anledning till förlängning.